! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Justin Townes minst lika styv som Steve

26 jan 2015

Justin Townes Earle
Pustervik, Göteborg, lördag 24 januari 2015

Son till Steve Earle. Döpt efter ikonen Townes Van Zandt, pappans mentor. Det är namn som förpliktar. Det är stora skor att fylla.

Justin Townes Earle har inga problem med det. Han är sin egen lyckas skomakare. En skomakare som arbetar traditionsenligt, med slitstarka material som tålt livets ruffa behandling i många generationer nu.

Under konserten på det välbesökta Pustervik – det är premiärhelg för Göteborgs filmfestival – hinner Justin bland annat med att häckla countryetablissemanget i Nashville. Maskineriet som skor sig.

”Om Hank Williams levt idag och skulle mött någon av dem som kallar sig countrystjärnor skulle han slagit dem på käften!”

Justin Townes Earle är en artist som värnar rötterna, men också verkar mån om att föra in dem in i nutiden. Utan att för den skull sikta mot stjärnorna i CMT Music Awards.

”Det är längesedan jag gjorde countryskivor. Jag skulle lätt kunna göra countryskivor men det vill jag inte,” säger Earle och poängterar att han gör någon slags blues-folk-roots-blah-blah-blah”, innan han kommer av sig.

Mycket riktigt finns det ingen enhetlig etikett att fästa, inget märke att bränna in. Justin Townes Earles musik är en nordamerikansk rootsmusik som inte låter sig boxas in så lätt. Ni vet, så där som en del ”yngre” artister håller på i USA och annorstädes anno 2015.

En inställning som betalar sig nu. Pustervik är smockfullt, lapp på luckan. Och om klichébilden av Woody West-spelningar är att publiken har rutiga skjortor och rultiga skägg så kommer den på skam denna kväll. Vi skriver 2015 och det är varannan damernas, även om jag inte bevittnar särskilt mycket pardans. Däremot skymtar jag en gammal skolkamrat tillika punkare från förr som håller om sin dam. De njuter av musiken och ler ikapp.

Jag minns när även Justin var en ung man. En snubbe i Nirvana-tisha som pappa Steve nämnde från scenen för tjugotalet år sedan. Någon vars far lämnade Justins mor när han var två år. Men som senare kom att gå i pappas fotspår. Justin blev heroinist, alkoholist – och musiker. Snart var han dock med på gitarr och keyboards i Steve-fars kompband The Dukes.

Nuförtiden är fadersgestalten en figur att plocka in i sånglyriken: ”Hear my father on the radio/Singing ’Take me home again’ …” Och nu har Justin gjort två starka album på kort tid: Single mothers och Absent fathers.

2015 står sonen på scenen i eget majestät. Han står där med sin gitarr, bredvid kollegan Paul Niehaus (Lambchop, Calexico), och kör en fin version av The Replacements trettio år gamla Can’t hardly wait. En låt som släpptes på skiva när Justin var tre år.

Mest kör han dock sina egna kompositioner. Ibland solo, ibland med Niehaus på gitarr, pedal steel och sångharmonier. Inramningen är inte förgylld. Gör Justin en tavla är det hans eget fel, och det märks. Men det gör inget, och han begår inga större misstag. Hans hudnära sång och publiknära tilltal vinner; når ända fram, ända in.

Som extranummer får vi bland annat en låt som ”många kvinnor älskar”: Fleetwood Macs sugande Dreams.

Ensam, eller på bara två man, kommer Justin Townes Earle publiken minst lika nära som någonsin pappa Steve. Om inte ännu närmare. Och det är inte bristen på ett stort skägg som gör det.

Timo Kangas

 

Annonser