PJ Morton
Nalen, Stockholm 24 januari
Det var ett av den moderna soulens mest omtalade nya namn som släntrade in på scenen inför ett fullsatt Nalen i Stockholm denna torsdagkväll. Sångaren och pianisten PJ Morton (eller Paul Morton Jr som han heter) är på gränsen till att vara för stor för en konsertlokal i den mellanstorlek Nalen erbjuder.
Vid sidan av megagruppen Maroon 5, till vilken han först värvades som kompmusiker men snart blev fast medlem av, har han envist och stadigt byggt vidare på en solokarriär som nu börjat lyfta allt mer.
Uppbackad av ett nästan löjligt kompetent band inleder PJ Morton med I’m ready från senaste skivan Paul, och den blir ett av flera exempel på där han låter bättre live än på skiva.
Genast visar PJ Morton upp sig som en fenomenal keyboardist. Det är en njutning att följa hans lekfulla spel som innehåller en del spontana infall som endast riktigt fullärda musiker kan kosta på sig.
Med tanke på viss stjärnstatus finns ändå inget extravagant hos honom. Han känns som den typ av artist som är helt inriktad på musiken och oftast glömmer bort att bete sig som en stor artist. Antal tillfällen han lämnar sina keyboards för att röra sig runt på scenen går att räkna på tre fingrar.
Konserten präglas av den varma tillbakablickande soul som blivit ett allt starkare stildrag i hans musik sedan han flyttade tillbaka till hemstaden New Orleans. Över alltsammans svävar förebilden Stevie Wonder tydligt. Ibland för tydligt, vid något tillfälle snuddar Morton plagiatets gräns. Å andra sidan har han en rad låtar där han faktiskt fått på sig mästarens mantel och uppenbarar sig som en mycket värdig efterföljare.
Att PJ Morton är son till en gospelsångare (pappa) och en pastor (mamma) blir tydligt en bit in i konserten. Som mest angelägen låter han i de lugna gospeldoftande sångerna, då han lyckas krympa Nalen till ett litet kapell någonstans i amerikanska södern. Jag upplever att det är där han har sitt hjärta och sin egenart, snarare än i ansatserna till att göra modern r’n’b.
Att kvällens spelning inte blir särskilt lång är logiskt. När allt kommer omkring har PJ Morton ingen jättekatalog av kända låtar att ösa från.
Enda extranumret blir hans stora hit, tolkningen av den gamla Bee Gees-dängan How deep is you love. Man undrar om alla tjugo-åringar som skriksjunger med genom hela texten känner till att hela Sverige har gnolat på denna låt en gång förut, för cirka fyrtio år sedan.
Just denna låt fick han oss att sjunga a cappella en lång stund och likt en amerikansk Kjell Lönnå drog han lite i körarrangemangen här och var, innan han nöjt berömde oss: Stockholm, you are number one!
Sedan gick alla hem. Bandet och publiken troppade av samtidigt, som om vi just bevittnat en soulens gudstjänst med bestämda tider.
text & bild: Anders Pihl
