Jazzkannan till slagverkaren Michala Østergaard-Nielsen och hederspriset till trombonisten Lars Lystedt när Jazzfestgalan i lördags hölls på Halmstads Teater.
Med start i fjol stöptes Jazzriksdagen, riksförbundet Svensk Jazz årliga sammankomst, om till en mer öppen och publiktillvänd händelse med en maffig galaföreställning som huvudnummer. Premiäråret i Sundsvall fick ett gott mottagande men led av en del barnsjukdomar, inte minst drog nämnda galakonsert ut på tiden på ett närmast utmattande vis.
I år var det Halmstad som stod värd för arrangemanget med den för ändamålet ypperliga Halmstads Teater som arena för både konserter och seminarium. Galan på lördagkvällen var en betydligt tajtare affär än fjolårets – lärdomar hade uppenbarligen dragits, och det blev en smidigt och elegant komponerad kavalkad som visade upp jazzens hela bredd.
Emil ”Big in Germany” Brandqvist Trio inledde med sin snygga pianotriojazz, i en låt förstärkta av utsökta Vindla String Quartet som sedan blev ett flera gånger återkommande inslag. Och snarare än att enbart presentera en räcka artister som gjorde sitt så var just den tydliga tanken snarare att skapa ett sammanhängande program med kvällens artister i olika kombinationer.
Rollen som husband hade Bohuslän Big Band och under kvällen fick vi höra ständigt högklassiga Lina Nyberg (som tilldelades OJ:s Gyllene skivan), känslige gitarristen Max Schultz, mustiga Kristin Amparo och som avslutning på första set dök färgstarka Halmstadsdottern Linnea Henriksson (bilden ovan) upp – ett kul inslag som måhända höjde några ögonbryn, men den numera popstjärnan höll senare en vacker liten utläggning om jazzens intåg, roll och förankring i hennes liv.
(Den minnesgode kommer förstås ihåg hennes band Prylf som 2010 gav ut en häftig skiva med minst sagt uppfriskande tolkningar av standards som Lullaby of Birdland. Leta fram Lira Lyssna #2 2010!)
De riktiga knockande musikaliska höjdpunkterna kom efter pausen. Stämningen sattes först fint av Lisa Nordström med hjälp av slagverkaren Michala Østergaard-Nielsen (bilden ovan) – som senare något överraskande men roligt och högst värdigt tilldelades Jazzkannan, det tunga priset ”för nydanande insatser inom
jazzmusiken”. Överraskande för att det är första gången det går till någon som inte bor i Sverige.
Deras set byggde på Lisa Nordströms projekt Sonica Sequence, ett slags postmoderna fältinspelningar från runt om i världen. Varsamt lyssnande musik med suggestiva filmsekvenser som bakgrund.
Sen kom Naoko Sakata in och bjöd på ett sant äventyr vid pianot – tio minuter kanske som rymde så många infall och uttrycksfulla utsvävningar och dramatiska vändningar att det kändes som att uppleva ett hel symfoni i komprimerad form. En sann konstnär!
Sakata blev kvar vid pianot när det var dags för Malin Wättring – som kvällen innan tilldelats Bengt Säve-Söderberghs stora stipenidum (Sakata fick det i fjol). Och det var lite som att få uppleva Sakatas just improviserade färgexplosion på nytt men nu i nogsamt arrangerad form.
Tillsammans med BBB gjordes ett av styckena från deras gemensamma album Harvest, och det blev en passionerad, starkt rytmisk stund med ett härligt brett spektrum av klanger. För mig är detta storbandsmusik som allra bäst, när dess olika delar och röster används för att skapa en spännande ljudlig berättelse.
Konferencieren Karin Klingenstierna höll förresten ihop kvällen på ett ypperligt stabilt vis, kunde ibland snudda vid ett lite Lasse Brandeby-aktigt, torrt skojande men utan att det blev fånigt. Och fler priser var det ju: den oförtröttlige marknadsföraren Christina Glaeser tilldelades Basisten – årets eldsjäl, och så tog via ombud den 92-årige Lars Lystedt emot hederspriset Lifetime Achievement för sina livslånga insatser inte bara som trombonist utan även arrangör och skribent.
Allt avrundades med en sprakande duett mellan Lina Nyberg och Linnea Henriksson, On the sunny side of the street.
Soligt eller inte, utan att ha några siffror gick det att konstatera att galan hade klart förre besökare i år än i Sundsvall – vilket osökt leder till det underliggande tema som på olika vis avhandlades på helgens seminarier: jazzen och framtiden. Hur kommer den låta, hur och var ska den presenteras, och hur ska dagens flora av ofta renodlade jazzklubbar möta en framtid där genrer luckras upp, å ena sidan, och allt blir mer och mer nischat, å den andra?
Ett seminarium hette just så, Jazzen och framtiden, där panelmedlemmar som Elena Wolay, Anna Lundqvist och Emrik Larsson luftade tankar, farhågor och visioner. Någon samsyn var rätt svår att uttolka – men det är en fråga som gnager och kanske skaver en del, och löper längs flera linjer: generationer, samhällsklasser, tradition vs nyskapande, alternativkultur vs finkultur …
Jazzen som musik lever, frodas och kommer förstås att klara sig. Men former och forum står tveklöst inför stora förändringar.
text: Patrik Lindgren
bilder: Johan Palmborg
Under lördagens var det även en mässa med utställare – däribland Lira som tog chansen att hitta nya läsare!
