Petter Eldhs Koma Saxo
Theo Croker
Fasching, Stockholm Jazz Festival 19 oktober
Två rätt omaka artister delade tisdagens scen på Fasching. Svenske Petter Eldhs avantgardistiska och framåtblickande jazz och amerikanske Theo Crokers finslipade klubbeleganta grooves tycks inte ha så mycket gemensamt. Men båda kan nog med lite god vilja räknas som spännande och kommande stjärnor.
Först ut var Petter Eldh och hans hyllade grupp Koma Saxo. Den Berlin-baserade basisten och producenten strävar mot nya uttryck i en jazzvärld som domineras av traditionsbärare. Tidigare har han bland annat gjort egensinniga och underbara skivor med sångerskan Lucia Cadotsch. Nu leder han en riktigt fin allstar-grupp med Otis Sandsjö på tenorsax, Jonas Kullhammar på tenorsax och flöjt, Mikko Innanen på alt- och barytonsax och Christian Lillinger på trummor, samt för dagen förstärkning av vokalisten Sofia Jernberg.
I början har Eldh problem med basförstärkaren och vrider ibland missbelåtet på sina stämskruvar. Men allt ordnar sig och snart är det gladare miner när Koma Saxo får igång sin förryckta energi. Eldh sliter i och plågar sin bas som om det vore ett djur han ville ha ihjäl, men det handlar förstås om ett kärleksfullt lustmord.
Ibland häller Koma Saxo ner några droppar ursinnig punk och friform i sin darrande deg. Andra gånger handlar det om skira och märkliga klanger som driver bort som en skolorkester i en eka på öppet hav. Något i arrangemangen får det att låta vackert och hotfullt på samma gång. Man ville höra mycket mer, men den delade scenen möjliggjorde bara en halv konsert.
För mig var Theo Croker kvällens söta och mjuka efterrätt som jag inte riktigt kunde få i mig hela av. Den Grammy-nominerade Croker är en duktig trumpetare med känslig ton och inte utan viss karisma på scenen. Musiken handlar mycket om ett utmejslat sound. Hans trumpet passerar ofta genom diverse delays och efterklanger för att åstadkomma den svävande känsla som är hans signatur.
I mitten av konserten såg jag en del i publiken nicka till. Jag tror det fanns rent musikaliska skäl till det. När rytmerna är behagligt statiska, när alltför många snälla majackord läggs på hög och när avsaknaden av harmonisk utveckling och andra spänningsmoment fortgår i låt efter låt uppstår till slut något lätt sövande över Theo Crokers musik.
Pianisten Michael King imponerande först väldigt med sin vattenfallsteknik men när forsen av snabba toner varken gjorde paus eller ville någonstans blev det till sist lite odynamiskt. De få tillfällen bandet tog ner beatsen i styrka blev det mer lyhört och mer utrymme för händelser. Mot slutet tryckte Croker bort effektpedalerna och spelade nakna toner. Då började folk i publiken bokstavligen öppna ögonen.
Mest problematiskt för mig var Crokers ambitioner att vara mer än trumpetare och ljudkreatör. Som rappare var han habil, som sångare bedrövlig. Hans veka röst träffade rätt tonhöjd endast undantagsvis. Ändå såg han belåten ut. Applåderna han fick för de insatserna kändes som för kejsarens nya kläder. Applåderna för hela konserten när han klev av scenen var dock mer rättmätiga.
text: Anders Pihl
bild: Leo Ahmed
