För albumaktuelle Jackson Browne är musiken, politiken och livet intimt sammanlänkade. Samtidigt har han insett att en text inte kommunicerar om den inte också låter bra. Han erkänner också att han har galet många gitarrer.
Text: Anders Lundquist
Jackson Browne, född 1948 i Heidelberg i Tyskland, är en av USA:s mest legendariska singer-songwriters. Han inledde sin bana som låtskrivare redan i de sena tonåren, då han bland annat skrev flera låtar som hamnade på skiva med hans dåvarande flickvän, Nico (The Velvet Underground). Han låg också bakom huvuddelen av The Eagles första hit, Take it easy (1972). Tidigare samma år hade han släppt sitt debutalbum.
Plattan hade föregåtts av ett problem. Låtarna var bättre än hans framförande. I boken Hotel California av Barney Hoskins, en bok som beskriver den legendariska Laurel Canyon-scenen, berättas hur Jackson allmänt ansågs vara en undermålig vokalist, tills han efter mycket övande plötsligt dök upp som ”färdig” sångare.
Under 1970-talet etablerade han sig som en huvudsakligen introspektiv och lite sorgsen artist som skrev om känslor. Inom honom grodde emellertid också ett politiskt intresse och han engagerade sig tidigt i miljöfrågor och medverkade på den stjärnspäckade antikärnkraftsgalan ”No Nukes” på Madison Square Garden i New York.
Ändå blev många tagna på sängen när han på 1980-talet blev allt mer politisk. Något som nådde sin kulmen på Lives in the balance som starkt kritiserade USA:s inblandning i bland annat Nicaragua.
Browne har inte alltid känts angelägen, detta trots att hans album varit genomarbetade och välgjorda. Liksom många i sin generation har han dock framhärdat och tillhör i dag en distingerad grupp överlevare från den mytifierade Laurel Canyon-scen som firade triumfer redan för femtio år sedan, med namn som Joni Mitchell, James Taylor och The Eagles.
På det nya albumet, den utsökta Downhill from everywhere, har han återfunnit sin unika balans mellan det politiska och det personliga. Historier om immigranters kamp för att försörja sina familjer blandas med varningar om vad vi håller på att göra med våra sjöar och hav och påminnelser om vikten av mänsklig beröring.
För undertecknad, som har lyssnat på Jackson Brownes skivor i nära 45 år och sett ett halvdussin konserter med honom, känns det till en början smått högtidligt att äntligen få samtala med honom. Det blir dock snart en till lika delar avslappnad och engagerad konversation.
Samtalet handlar inledningsvis om hans nya skiva och musik rent generellt, men kommer snart in på politik. Inte oväntat är det här Browne känns riktigt engagerad. Han sticker inte under stol med var han står och skäms inte för att vara det republikaner betecknar som ”politiskt korrekt”.
Vad driver dig i dag, som artist, jämfört med när du släppte ditt första album?
– Jag försöker fortfarande att lära mig att hålla tempot och sjunga rent! skrattar han. Som låtskrivare försöker jag dra fram i ljuset det som verkligen betyder något för mig, för mig själv. Jag har nog alltid försökt skriva en låt som beskriver vad jag känner och tänker. Ibland vill jag nog försöka förklara något för mig själv. Det finns numera också en verklig strävan att hitta saker som låter bra, även fonetiskt. Mitt yngre jag hade protesterat och hävdat att det viktiga är att sjunga något meningsfullt, oavsett hur det låter. I dag vet jag att hur det faktiskt låter betyder oerhört mycket medan det är en självklarhet att det måste kännas meningsfullt.
Browne hejdar sig. Hans snabba tankebanor har snabbt funnit en ny infallsvinkel till ämnet.
– Sedan är frågan: måste du förstå något för att det ska kännas meningsfullt? Jag tror inte det. Jag bor i Barcelona i omgångar och tycker att flamenco är oerhört meningsfullt, trots att jag inte förstår spanska. Detsamma gäller mycket afrikansk musik. Den mänskliga rösten rymmer så mycket uttrycksfullhet och kraft. Att sjunga är i dag mer som en yoga-övning, en ritual eller en kampsport: något som man upprepar och försöker göra bättre. Jag var ingen naturlig sångare, som Bonnie Raitt eller …
Han skrattar till och fortsätter:
– Det som skiljer sig mest är nog mängden gitarrer som jag äger. Ibland tänker jag att det är helt galet – vem behöver så många? – men om en av dem försvann skulle jag märka det. Fast kanske inte direkt …
Browne förklarar att han än i dag har långa konversationer med musikerkollegor om hur man hittar ett visst sound på gitarren, vilka pickuper man ska använda och så vidare.
– Jag hade en sådan diskussion så sent som i morse. Det är ett av nöjena med att vara musiker: en evig strävan att få det att låta bra. Sedan framkallar vissa instrument en viss typ av spel, vilket i sin tur kan resultera i en viss typ av låt. Ibland får man tag i en gitarr som tillhört en berömd musiker och inser hur en viss låt kom till. För det faller så naturligt att spela så på just den gitarren.
Eftersom intervjun görs för Lira, passar jag på att fråga Browne vad folkmusik är för honom.
– Folkmusik är, för mig, musik som gjordes – och fortfarande görs – av människor som inte nödvändigtvis lever på att göra musik. Det kan vara farmare eller fabriksarbetare vars låtar kommunicerar deras drömmar, aspirationer och identitet. Deras historia. Ofta handlar det om immigranter. I USA tenderar vi numera att bunta ihop allt, inklusive amerikansk folkmusik, som ”americana”, men det är i grund och botten samma kombination av musikaliska element och berättande som sådana som jag egentligen alltid har hållit på med. Gruppen The Band skapade en sorts standard för americana. De inkluderade alla möjliga sorters musik: blues, country, musik från Appalacherna och spirituell musik. Även funkiga saker. De var otroligt breda. Och fantastiska.
Browne spinner vidare. Ämnet tycks inspirera.
– USA har som bekant en enorm andel invandrare och en stor del av den folkmusik som spelas här kommer egentligen från andra länder, vare sig den är irländsk, bulgarisk eller mexikansk. Jag älskar hur klezmermusiken inspirerade bebop-musiker som Charlie Parker. Hans band spelade ju ofta på bar mitzvahs och de var tvungna att spela sådant och jag gillar tanken på Charlie Parker spelande på en ortodox judisk högtid! Många ser världsmusik som en sammansmältning av olika stilar, men ofta är det inte så. Oftast är det vi betecknar som världsmusik helt enkelt folkmusik från en annan del av världen än den man själv kommer ifrån.
Brownes generation av låtskrivare var lite speciell eftersom de hade kunskap om folkmusikens berättande samtidigt som de var barn av rock’n’roll, vilket bidrog till att låtarna blev mer kondenserade.
– Jag är fortfarande svag för berättande sånger med många verser, som irländska folksånger av Arthur McBride eller Elizabethanska barnvisor, men jag är uppvuxen med rockradio och dess singlar som var mellan två och tre minuter långa. Det fanns en tid då låtar automatiskt gavs mindre chans att spelas på radio om deras speltid startade med en trea, men det var inte alltid lätt att hålla, så det fanns singlar som angav speltiden som två minuter och 65 sekunder för att inte bli ”diskvalificerade”, ha ha!
Det nya albumet låter organiskt. Ett varmt och lyhört groove präglar samspelet mellan musikerna.
– Vi jobbade fram titellåten, Downhill from everywhere, under soundchecks tillsammans. Många låtar kommer till då. Det är en bra tid för att testa idéer, för folk håller ändå på och experimenterar med sina ljud. Ingen räknar in – saker bara händer. När vi börjar spela något som jag tycker är intressant brukar jag signalera med min hand till ljudteknikern att spela in den delen – om utrustningen är igång.
Skivan tycks, både bokstavligen och bildligen, ställa frågan ”vad kan jag göra?”.
– Ja, och jag inser hur svårt det är. Det är lätt att bli överväldigad när man ser alla världens problem på en gång och det är lätt att tro att man som individ inte kan göra skillnad. Men inget kunde vara längre från sanningen. Det en person gör spelar roll och påverkar omvärlden. Det är det hela demokratibegreppet vilar på. Varje röst räknas. Om den inte gjorde någon skillnad så skulle det inte finnas så starka krafter som försöker få folk att låta bli att rösta!
– I mitt land har det alltid funnits ett parti som försöker uppmuntra folk att registrera sig för att rösta och ett som försöker hindra folk från att rösta. Det är som om vi har demokrater och icke-demokrater. Det är chockerande hur de har lyckats få igenom lagar som gör det svårare för folk att rösta. Exempelvis lagen som gjort det illegalt att förse folk som står i kö för att rösta med vatten! Det är bara – ”what the fuck?” (skratt). Vad kan det finnas för tänkbar ursäkt för att inte få ge en törstande person vatten? Det skulle vara komiskt om det inte var sant.
Vissa av låtarna har kallats ”profetiska”, eftersom de tycks handla om pandemin och dess följder, trots att allt skrevs innan den bröt ut.
– Jag hade verkligen ingen intention att komma med profetior om framtiden, men jag kan förstå om det kan upplevas så. Om man verkligen fördjupar sig i vad som pågår i nuet, leder det vidare till tankar om vart allt är på väg, vad som kan komma att förändras. Därför framstår det ibland som att man varit i kontakt med något innan det faktiskt hände. Känner du till den kinesiska boken I ching? [På svenska bland annat kallad ”Förvandlingarnas bok”]. Det är en klassiker inom kinesisk litteratur som många av oss började använda oss av på 1960-talet. Den versionen hade ett förord av Carl Jung. Boken används också för att definiera framtiden. Gruppen The Band refererar till I ching i sin låt Caledonia mission (sjunger:) ”Your know I do believe in your hexagram…”.
Var finner du hopp i dag?
– I unga människors aktivism. Många unga har ett rättvisepatos. Det är oftast de som indignerat säger ”Men det är orättvist!”, tills någon vuxen förklarar att livet inte är rättvist och att de ska växa upp. Detta är det budskap de får av oss. Jag hoppas att de behåller sin upprördhet över allt som är korrupt och ojämlikt. Jag älskar Greta Thunberg. Hon har inspirerat så många människor i alla åldrar, inte minst min generation, som tillhör en tradition av aktivism mot sociala orättvisor och miljöförstöring.
– Jag hörde också om företagsledare som på eget initiativ har gått ner rejält i lön för att alla anställda ska kunna ha minst 70 000 dollar i årslön. Resultaten har varit mätbara: alla anställda bor bättre, de kan skicka sina barn till skolor och så vidare. I stället för ”dog eat dog”-mentaliteten hos Walmart eller Amazon, där folk jobbar hårt för liten lön, inte tillåts vara med i fackföreningar och så vidare. Jag hörde också en annan sak om en man som kommit från ingenstans och har blivit väldigt framgångsrik inom digitala tjänster. Han har en ”double bottom line”, dubbla mål: det ena är att deras företag ska lyckas och det andra är att påverka omvärlden positivt. Det finns dock allt fler företagsledare som faktiskt bryr sig om vad deras företag har för påverkan på omvärlden och det är goda nyheter.
Du är dock själv ganska rik?
– Jag är absolut privilegierad, men har aldrig egentligen brytt mig om pengar. Jag har inga racerbilar eller lyxjakter. En intressant sak är att folk vars enda drivkraft är pengar ofta saknar smak. De har ofta förgyllda toaletter! Jag är absolut ”gitarr-rik” och äger en egen studio med diverse utrustning. Det ingår dock i jobbet och jag låter även andra, som saknar resurser att betala, använda studion.
– Just nu jobbar jag på en skiva med John Trudell, som dog för några år sedan. Känner du till honom? Innan hans död spelade hans band in honom, till och med i sjuksängen! De har satt ihop låtar från hans poem och annat och det är otroligt starkt. Jag har följt honom sedan starten, då han läste poem till trummor av USA:s ursprungsbefolkning, genom hans rockperiod och samarbetet Bad Dog. Han har betytt mycket och skrev verkligen inte samma låt om och om igen. Han kanaliserade musikerna han hade omkring sig. Det kommer att bli en fantastisk skiva!
