! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Indieikon gräver sig nedåt

10 okt 2015

Calvin Johnson
Loyal Gallery, Stockholm, onsdag 7 oktober 2015

Detta bör vara den mest intima konsert undertecknad har recenserat för Liras räkning. På det minimala konstgalleriet Loyal Gallery på Kammakargatan på Norrmalm ställer sig Calvin Johnson från Olympia, Washington, med sin gitarr och spelar låtar i cirka en timme. Han ställer sig uppe på en låg sockel, blott en meter från där han nyss stod och krängde merch (vinyl, cd, t-shirts, knappar och kassettblandband med allt från Lee Hazlewood-relaterade singlar över dubreggae till tidig disco och electro, kompletta med fotokoperade låtlistor och Tipp-Ex på själva kassetten.)

Den snart 53-årige Calvin Johnson ser ut som en blandning av Billy Bragg, Wilmer X-munspelaren Jalle Lorensson och kanske lite Dan Draper där han spelar på sin knappt stämda akustiska gitarr. Att det är medvetet ostämt framträder ganska snabbt. Vi snackar ju ändå om en av lo-fi-estetikens förgrundsgestalter; en institution på USA:s indie- och gör-det-själv-scen. En man som influerat alla från Kurt Cobain – som tatuerade in loggan från Calvins skivbolag K Records – till riot grrrl-rörelsen. Det var också K Records som gav en ung Beck chansen att höras på skiva.

Han har hunnit med mycket genom åren, Calvin Johnson. Från avig pop i Beat Happening till mer rytmiskt röj i Dub Narcotic Sound System. Hela tiden konsekvent och okommersiellt. Inte undra på att han numera letat sig mot rötterna inom musiken. Det aviga, skeva finns ju där även inom bluesen, countryn, gospeln – ja, den nordamerikanska folkmusiktraditionen. Ibland dansar han lite lätt med armarna så att jag kommer att tänka på Jonathan Richman; en annan artist som behållit barnasinnet. Det minimalistiska i gitarrspelet för tankarna till såna som Kevin Coyne, även om den mannen var betydligt mer ”avancerad” i sitt spel rent tekniskt betraktat. Och så då den tidiga Beck.

Calvin Johnson spelar medvetet enkelt. Ibland är det bara några få toner, inte ens regelrätta ackord. Det är inte alltid fingrarna hamnar ”rätt” på strängarna, inte alltid barytonrösten bär, enligt gängse skönhetsnormer. Att Johnson gör det så medvetet både förstärker intimiteten och stöter bort åtminstone mig, för när det blir ett manér blir det också mekaniskt, farligt nära en pose. Konstprojektet Calvin?

När jag lämnar värmen inne på Loyal Gallery är jag ändå nöjd med vad jag sett. En motsträvig motvallsman måste applåderas i tider som dessa.

Timo Kangas

Annonser