Redaktionsbloggen

gilad

Hekselman sätter ribban högt och glider över i fristil

Gilad Hekselman
Unity Jazz Club, Göteborg 29 november 2015.

Jag har haft den stora turen att uppleva den israeliske gitarristen Gilad Hekselman live fyra gånger i år. Först i juni – på Smoke Jazz & Supper Club i New York (då i kvintett), två dagar senare på en intim triospelning på Bar Next Door i Greenwich Village. Några månader därefter gav Hekselman en vacker, avskalad solokonsert i Köpenhamn (se recension på Lira.se), och nu kom han så äntligen till Göteborg med sin egen grupp.

Det var smockfullt och slutsålt på den lilla, mysiga klubben Unity, belägen på Norra Hamngatan. Precis som på Hekselmans sologig i Köpenhamn bestod publiken mestadels av män av yngre årgång – och naturligtvis rådde det ingen brist på gitarrister bland åskådarskaran. Alla skeptiker som siar att jazz är en döende (åtminstone åldrande) genre motbevisas när jag ser Hekselmans publik; här finns entusiasm och ungdom i överflöd.

Inleder gör Gilad Hekselman med melodiskt vackra Verona, från senaste plattan Homes som släpptes i oktober. Varje ton Hekselman spelar noteras av publikens öppna öron och kommenteras med små visslingar, spontana utrop och applåder. Då menar jag inte artighetsapplåden, som alltför ofta skramlar till på en jazzkonsert, utan en applåd som kommer spontant för att solot man just hört är så fantastiskt att man inte vet var man ska göra av sig själv och sina händer.

Det är alltså inte för intet som Hekselman skämtsamt säger ”thanks for listening so carefully – sometimes a little too carefully!”

Gilad Hekselmans gitarrton har jag pratat om förr, och den är rätt och slätt fantastiskt njutbar. Sättet han formar enstaka toner med hjälp av pedaler och frasering är precist, finkänsligt, övervägt. Hekselmans längre fraser sedan, de är häpnadsväckande fria. Hans rytmiska precision är så stor att taktstreck verkar suddas ut, han behöver dem inte, utan vet var han är i ett större musikaliskt format och sammanhang.

För att Hekselman ska kunna ta sig dessa friheter behövs medmusiker som är precis lika eminenta och lekfulla med space, tajming och tonförråd; basisten Joe Martin och trummisen Kush Abadey (Marcus Gilmore som spelar på t ex Homes är alltså inte med denna gång) är rätt för jobbet. Både Martin och Abadey tar solon som är intressanta och allra oftast inspirerade, men det är i bandsoundet och i Hekselmans solon som den stora lyssningsupplevelsen ligger.

Vi hörde Eyes to see under kvällen, en av undertecknads personliga favoriter från Homes. Kompositionen är långsam, sparsmakad i melodi och ackordbyten. Hekselman framför den med mycket delay och små variationer, vilket gör skillnaden mellan alltför statiskt och just right. Hans tålamod att våga bygga en improvisation sakta och metodiskt i detta stycke påminner om den indiska klassiska musikerns sätt att bygga improvisationer. För, vad är det egentligen vi har så bråttom till?

Hekselmans swing under kvällen är fri och obehindrad, dansande – aldrig stolpig. Ändå föredrar jag de stycken som bandet framför i raka grooves. De har mer tyngd, samtidigt som energin blir så fantastiskt hög under många av Hekselmans solon över låtar med rak underdelning. Dessa stycken äger allt.

Extranumret blev Stella by starlight, som Hekselman introducerar solo. Han kompar sin egen melodi med oväntade, rika ackord, aldrig tråkigt och aldrig mainstream. Hans ackord är ekande viskningar i kontrapunkt mot melodin.

Vid baren står Unitys arrangör Fredrik Rixman med sänkt blick och ser fullkomligt förkrossad ut (på ett poetiskt, ja, lyriskt vis). Rixman berättar att han själv spelat gitarr i femton år, och att höra Gilad Hekselman spela verkar skapa en mindre – dock inspirerande! – inombords kris. Hekselman sätter ribban högt för sina gitarristkollegor, helt enkelt.

text och bild: Sunniva Brynnel

Annonser