The End & Anders Norudde
Fasching, Stockholm 7 november 2023
En mörk och blöt novemberkväll sitter det extra fint med mörk och tung musik, och vilket bandnamn passar väl då bättre än norsk-svenska The End? De beskriver dessutom sin musik som ”domedagsjazz”, en rätt träffande benämning på deras blandning av frijazz, noise och tunga, långsamma doom metal-liknande riff.
Men innan slutet kommer början, och den här kvällen har bandet bjudit in spelmannen Anders Norudde som inleder kvällen med ett soloset. Traditionella melodier från Närke och Dalarna, vissa så gamla som från 1700-talet, kan tyckas vara en märklig kombination med kvällens huvudakt, men det finns gemensamma beröringspunkter i förkärleken för det malande och repetitiva.
Den som har hört Norudde med exempelvis Hedningarna vet att han gärna spelar korta, upprepade fraser, och det blir kanske än tydligare i de låtar han valt till den här konserten. En av de två stråkharpor han spelar på har ett omfång på inte mer än fem toner, så redan där är det upplagt för monotoni, och samtliga instrument har borduner. Förutom stråkharpor får vi höra moraharpa, bland annat i den gamla Hedningarna-hiten Kruspolska, och två säckpipor i ett alldeles strålande framträdande där både instrumenten och låtarna är riktigt kärva.
När så The End intar scenen blir den dynamiska spännvidden betydligt större, åt båda hållen. Som så ofta när Mats Gustafsson är inblandad blir det ett antal rejäla krafturladdningar, inte minst i hans barytonsaxofonsolon eller när han låter sin liveelektronik ryta, gnissla och brumma. Kjetil Møster kör sin tenorsax och klarinett genom en enorm uppsättning effektpedaler, och ibland släpper både han och Gustafsson loss i ett elektroniskt noisekaos.
Men detta följs ibland av en oerhört låg ljudvolym där blåset eller Sofia Jernbergs röst får lyssnaren att spetsa öronen. The End rör sig gärna även inom den ljudvärlden, och kan långsamt bygga upp till en starkare volym, eller gå direkt från det svaga till det explosiva. Bakom dessa tre finns elbasisten Anders Hana som mullrar fram långsamma, glesa ostinaton och trummisen Børge Fjordheim som i vilda kast ömsom manglar loss på cymbalerna eller dundrar på pukorna och andra gånger smattrar fram intensiva kaskader på virveltrumma och stängd hihat.
Mitt i alltsammans står Jernberg alldeles stilla, men hennes röst kan på nolltid gå från det skirt vackra till att bli totalt sprucken och skärande, och svår att särskilja från de brötiga saxarna eller de tjutande effekterna. Det låter ibland som att den körs genom ett helt gäng distpedaler, men faktum är att hon är den enda som inte använder någon elektronik alls. Röstkontrollen är helt ofattbar, och lika snabbt kan hon återgå till det lågmälda igen.
Mot slutet av konserten bjuder The End upp Anders Norudde på scenen, och det visar sig att hans säckpipa och stråkharpa funkar alldeles utmärkt även i improvisationer tillsammans med deras muller. Än mer folkinspirerat blir det när Anders Hana byter till det norska stränginstrumentet langeleik och mal fram suggestiva, bordunmättade melodifraser.
Talande nog avslutas det hela lugnt och stilla i extranumret, med flöjter och så småningom Mats Gustafssons enstaka munspelstoner som sakta klingar ut.
text & bild: Rasmus Klockljung
