Ale Möller och Lena Willemark – Nordan
Västerås konserthus 2 november 2025
För drygt trettio år sedan gjorde Ale Möller och Lena Willemark stor internationell succé med albumet Nordan, där de tolkade medeltida ballader blandade med nyskriven musik. Nu har projektet fått nytt liv genom skivan Nordankväden som släpptes häromveckan, och där duon har sällskap av både gamla och nyare medmusiker.
När detta nya band nu gör en konserthusspelning påpekar Ale Möller, som alltid verkar lika förtjust över publikens uppskattning, att ”detta inte är en symfonisk konsert” utan att det absolut går bra att applådera och jubla när man så vill.
Må så vara, men det finns ändå en hel del likheter med stora orkesterverk. Inte bara att antalet instrument på scenen nästan är lika många som i en orkester, utan framför allt i de storslagna och extremt genomarbetade arrangemangen. Låtarna (eller satserna, om man så vill) är sammanslagna i långa sviter, med en medeltida ballad i centrum men med avsnitt för både solister och mindre konstellationer invävda mellan verserna och instrumentala låtar som är hopkopplade med balladerna.
Den dynamiska spännvidden är enorm, från mjukt solospel på flöjter till oerhört tung och mörk musik där Dan Berglunds kontrabas, Johan Gradens syntar och Anna Möllers viola d’amore skapar en mycket mäktig kraft.
Efter en inledande sång med enbart Willemark och Möller ansluter resten av bandet, och redan den inledande sviten Den bergtagna är ett praktexempel på detta. Ale Möller spelar sex olika instrument under svitens gång, från ett introsolo på rörbladsinstrumentet clarino via flöjter och hackbräde till ett tjutande skalmejasolo, och slagverkaren Tina Quartey – förutom frontfigurerna den enda på scenen som var med också på den ursprungliga Nordan-skivan – växlar mellan kruka, berimbau, congas och shakers, innan hon med en dånande chinacymbal ytterligare förstärker det mest kraftfulla avsnittet.
Det händer med andra ord oerhört mycket i denna musik, med nästan ständiga växlingar. Berglund är ensam om att hålla sig till ett enda instrument, Graden spelar förutom keyboards också tramporgel, flöjter och kantele, Willemark fiol och altfiol och Anna Möller främst viola d’amore men även mandolin, fiol och hackbräde. Ale Möller har närmare tjugo instrument med sig, varav de flesta är flöjter av olika slag, och Quartey spelar allt från shekere till plingande klockor som hon blixtsnabbt skiftar mellan.
De elektroniska inslagen är något som i högsta grad skiljer den här musiken från den gamla Nordan-plattan, och med dessa lysande skickliga musiker låter de helt på sin plats, även när Graden trycker fram sprakande ljud i ett mellanspel eller när Berglund i ett soloavsnitt spelar spöklika flageoletter med långa stråkdrag. Men det är lika självklart med en polska i tätt duospel på fioler och solon på både kohorn, sälgflöjter och berimbau – det sistnämnda givetvis med Tina Quarteys patenterade sväng.
Efter att de gjorde den första, banbrytande Nordan-skivan har Lena Willemark och Ale Möller lett och medverkat i oräkneliga band och projekt som ständigt har vässat deras kreativitet. Likafullt är det imponerande att de här har skapat något som på samma gång är igenkännligt men också har ett till viss del nytt sound, med den här oerhört höga kvaliteten och musikaliteten rakt igenom. Men något annat var knappast att vänta.
Text: Rasmus Klockljung
