Redaktionsbloggen

Gott om uppåtrörelse och studs när Väsen kom till stan

Mikael Marin och Olov Johansson foto Sunniva Brynnel

Väsen
Allégården, Göteborg, fredag 6 februari 2015
Mikael Marin – viola, Olov Johansson – nyckelharpa, Roger Tallroth – 12-strängad gitarr

Kön ringlade lång från Allégårdens biljettkassa inför Väsens spelning och ett mindre antal besökare fick helt enkelt vända och gå hem (eller bege sig till närmsta ölhak). En viss festivalanarki rådde på Folkmusikkaféet – detta vanligtvis så sävligt fridfulla tillhåll. Vi som klämt oss in genom porten fick lön för vår möda.

Väsen framförde under denna 2015 års första spelning mestadels låtar från sin nya skiva Live på gamla bion och kvällen inleds med två stycken skrivna av nyckelharpspelaren Olov Johansson. Det första stycket är en graciös polska, i vilken samtliga triomedlemmars idéer om ornament, frasering, paus och dynamik helt stämmer överens med de andras. Väsen har 25 år på nacken och (den musikaliska) kommunikationen mellan de tre är intuitiv.

Vi hör sedan Johanssons komposition Polska for Tom Morrow. Johansson berättar att polskan är skriven som en befrielse från alla dessa reels och jigs, som den irländska fiolspelmannen Morrow (vi hör honom bland annat i gruppen Dervish) tar sig igenom. Polska for Tom Morrow innehåller en del finess i arrangemang och dess keltiska tongångar väver sig in i de traditionellt skandinaviska rytmerna.

Roger Tallroth foto Sunniva Brynnel

En bit in i konserten letar sig en lågmäld, snirklande melodi fram ur Tallroths gitarr. Snart understöds den av minimala pizzicaton från viola och nyckelharpa. Stycket består i sitt framförande mer av luft än substans, men det som låter är, inramat av rymd, mycket vackert. Glömde jag att säga att kompositionen kallas Lilla kulturbidragsvalsen? Om valsens Stora släkting någon gång blir komponerad, blir detta kanske ett stycke av mer tyngd och mättade färger.

Men, den luftiga rymden är bland det skönaste i Väsens musik. Marins, Johanssons och Tallroths spel innehåller så mycket uppåtrörelse och studs att jag får känslan av fart även i ett hopp som landar ungefär där vi tog sats. Väsen verkar i sitt förhållningssätt till musiken likna en klassisk stråkkvartett lika mycket som en folkmusiktrio. I två menuetter blir de i recensentens öron dessutom en barockorkester i miniformat. Tallroths plockade strängar blir till en cembalo, som med övervägda basgångar mjukt fyller ut mellan melodins fraser. Johanssons nyckelharpa blir en viola da gamba med sitt sträva bett i ton.

Efter konserten bjöd Väsen på spel till dans. I denna musik fanns mer horisontellt driv än under konserten och dansgolvet var fullt av uppskattande fötter. Och det finns få stunder som jag känner större värme till människosläktet än när det hänger sig åt polskedans; på Allégårdens dansgolv utbyttes ett överflöd av varma blickar och kärleksfulla omfamningar mellan dansarna. När undertecknad begav sig hemåt skänkte Väsen fortfarande dansglädje. En bondpolska tror jag visst att de rev av, by request.

text och bild: Sunniva Brynnel

Annonser