Redaktionsbloggen

Furiös och trollbindande enmansshow

11 Aug 2019

67916813_10158640903269692_8239118154274439168_n

Colin Stetson
Fasching, Stockholm 9 augusti 2019

Få artister har verkligen hittat en helt unik stil, men Colin Stetson är en av dessa. Med två saxofoner och en synnerligen avancerad mikrofonuppsättning skapar han musik som har drag av noise, minimalism och dronerock men ändå är något helt eget.

En av hörnstenarna i hans spel är cirkelandningen, som pågår från första till sista sekund i varje låt och gör att han aldrig gör någon andningspaus. Därmed kan de ständiga ostinaton och arpeggion som han spelar på saxarna pågå oavbrutet, samtidigt som han varierar små detaljer.

Instrumenten är försedda med ett antal kontaktmikrofoner som fångar upp klaffarnas mekaniska ljud, och Stetson har även ett slags åtsittande halsband med mikrofoner runt nacken som tar upp hans röst. Den använder han nämligen för att samtidigt som han spelar grundriffen på saxen sjunga långa toner eller melodiska fraser, ofta i ett väldigt högt register. Han är verkligen en enmansorkester utöver det vanliga.

Den inledande låten Spindrift ger under tio minuter en inblick i hans värld, men när han ställer ner altsaxen och hänger på sig den gigantiska bassaxofonen och ger sig in i den ännu längre Judges blir detta en fysiskt överväldigande upplevelse. De låga tonerna känns i hela kroppen, och medan vissa av instrumentets klaffar skapar högfrekventa smällande ljud låter andra som en fet bastrumma, och får bokstavligen mina byxben att fladdra för varje dån.

Samtidigt är Stetsons musik faktiskt väldigt dynamisk. Han har förmågan att låta volymen på saxofontonerna svälla och avta, svälla och avta oavbrutet, samtidigt som rösten kan hålla en stadig ljudnivå. Kontrollen över andningen, ansiktsmuskulaturen och händerna är rent otrolig.

Och trots att ljudvolymen är öronbedövande och musiken en furiös urkraft så är den samtidigt inte bara trollbindande utan ofta även riktigt vacker. Röstfraserna svävar där högt uppe, försedda med ett rejält reverb, och stundtals förvandlas de till ett rytande, samtidigt som de snabba, repetitiva löpningarna på instrumentet mal på.

Sista numret Strike your forge and grin är dock annorlunda. Under sex minuter mullrar Colin Stetson fram en och samma ton i bassaxofonen, samtidigt som han bygger på med högre toner genom en teknik som kallas multiphonics och spelar därmed flera toner samtidigt. På det sättet låter han låten långsamt växa fram, sjunka tillbaka och växa igen om vartannat, tills han slutligen drar igång ett polyrytmiskt smattrande med klaffarna.

När låten till slut klingar ut i en bordunton har den pågått i närmare en kvart, och den ensamma, utdragna tonen är en mäktig avslutning på en konsert, eller snarare en upplevelse, utan dess like.

text & bild: Rasmus Klockljung

Annonser