Rymden
Fasching, Stockholm, 28 mars 2022
Konserten med Rymden på Stockholms viktigaste jazzscen är utsåld och förväntningarna är av goda skäl höga. Sedan skapandet av Rymden för ett par år sedan, signerat Dan Berglund (bas), Bugge Wesseltoft (klaviatur) och Magnus Öström (trummor), har trion direkt intagit positionen som Nordens kanske främsta grupp inom den instrumentala, fria jazzen.
Att två tredjedelar av bandet har förflutet som medlemmar i legendariska EST gör ju naturligtvis sitt. Trion har ett tungt och synnerligen värdefullt arv att förvalta, men vi som har lyssnat på Rymdens produktioner vet att EST:s skatt tas om hand med den äran. Repertoaren denna kväll baseras med något undantag på senaste plattan Space sailors från 2020. Namnet på skivan säger en hel del om bandets musikaliska vision och ärende. Det är bara att kliva in i rymdsegelbåten och låta trion navigera.
Efter att ha satt sig till rätta vid sina instrument kör de gång utan snack, och omedelbart laddas salen av en hänförande, pulserande värme. Scenen är delikat ljussatt och belyser musikerna i ett vackert, mystiskt sken som rör sig mellan rött, purpur och ett intensivt blått. Allt för att förstärka känslan av det är en kosmologisk segeltur vi är på.
Trion öppnar med en något speedad version av låten Terminal One. Jag slås direkt av hur kolossalt samspelta de är, detta är mer än en trio, detta är en jazzens treenighet som med en självlysande auktoritet tar rummet (och tiden) i besittning. Att styra världen är det mest naturliga som finns för dem. Att regera världen är treenighetens uppgift, inte sant? Det är inte mycket snack mellan låtarna, vilket jag uppskattar, vi har att göra med musik i dess absolut mest förädlade form, ett språk som vida överträffar ord och tal som kommunikationsmedel.
Uppgiften att klä konsertupplevelsen i ord känns plötsligt omöjlig, nästan löjlig, futtig, men jag letar attribut, metaforer och adjektiv som en dåre för att ringa in musiken, men hela tiden drar liksom musiken ifrån, den rör sig på en helt egen nivå bortom ord. Jag ställer ett par enkla frågor: Vad hör vi, vad är det vi upplever (och jag får några maffiga bilder ur Kubricks mästerverk 2001 i huvudet)? Vi far igenom ett djupt, färgsprakande, kompakt men ändå smidigt, progressiv-electro-groovigt ljudlandskap som ständigt svänger. Låtarna må ha sina egna syften, bakgrund och mening men live blir det tydligt att skivan Space sailors är en sammanhängande hymn över allas vår resa genom universum.
Wesseltoft briljerar vid sina klaviaturer som skiftar underbart mellan det klassiska varma Fender Rhodes-soundet, normalt piano och ett distinkt moog-ljud som för tankarna till Joe Zawinul. Öströms trumspel smattrar på både mjukt och hårt, lekfullt, så svängigt att man nästan blir matt. Jag vill tro att Öström nog har lyssnat mycket på krautrock och dess legendariska trum-signum – det hypnotiska ”motorik-beatet” (Tangerine Dream, NEU!). Öström är en hypnotiskt bra batterist och visar även en smittande upptäckaranda när han leker med och manipulerar sitt slagverk genom en sequencer/synt. Dessutom kan han sjunga (ja nynna).
Berglunds bas är ett urberg att luta sig emot, en dynamo, han håller strängt ihop gänget med en mäktig ton och rytmiska driv. Så plötsligt: honungslena utflykter med stråken som i smärtsamt vackra My life in a mirror. I Free as a bird syntifierar han basen så att groovet blir oemotståndligt, ja nästan farligt och beroendeframkallande.
Konsertens höjdpunkt är, i likhet med skivans, låten Arriving at Ramajay part II. Denna enastående låt smyger i gång försiktigt, rymdseglarna liksom testar sig fram, hittar först inte den rätta vinden kanske, men snart, snart får det vind i seglen med råge, vi får upp farten kvickt. Vägen leder ut mot ett vidöppet, brusande hav under en stjärnfylld himmel som vi snart lyfter i väg mot i rasande fart. Låten jäser raskt, groovet blir allt kraftigare och underbart, låten kulminerar, planar ut, musiken pumpar generöst ut ett slags hoppingivande ljus, jag inser nu att denna trio har stulit gudarnas eld och glömmer för några sekunder helt bort att jag befinner mig på jorden, i Stockholm, på Fasching.
Mitt hjärta hettar, är renat, min kropp lätt som en fjäder och starkt, redo att ta sig an vilken utmaning som helst. Mina handflator svider snart av allt applåderande. Det är bara att tacka och buga för att man fått hänga med i denna fulländade musikaliska jazz-seglats, denna mirakulösa rymd-odyssé. Ute i Stockholmsnatten bär jag gudarnas eld inom mig och iskylan bekommer mig inte alls.
text & bild: Ignacio Concha-Ferreira
