Kommer till ett ödsligt Musikens Hus i Göteborg inte alltför snart innan det bukarestska bandet ska gå ner på scenen via konsertlokalens spiraltrappa. Funderar över hur mycket dans på borden det kan bli om artisterna är fler än publiken. På en filmduk på väggen körs en av 1900-talets bästa musikfilmer enligt min mening, Gadjo dilo, något som ger mig förhoppningar om att detta kommer att bli något hyfsat stort. En scenarbetare lägger ut handdukar på medhörningshögtalarna men fortfarande glest med publik, vilket stör mig oerhört mycket när man nu har tagit hit ett förmodligen grymt bra band ända från Rumänien.
Men det dyker upp en hyfsat stor mängd människor och kvällen är räddad. Så småningom äntrar bandet scenen och redan efter 7/16-delar är dansgolvet välfyllt och bandet bekräftar att rumänska blåsorkestrar lätt vinner över punken och Humlans flykt i musikklassen högt tempo.
Sättningen är trots saxofon och flera bleckblåsare inte helt traditionell eftersom basisten har en elektrisk ståbas, dragspelaren en Roland och violinisten en elfiol vilket är synd eftersom dess klanger inte går upp mot de hos en akustisk. Annars är ljudet bra och redan inledningsvis undrar man hur Mahala Rai Banda ska kunna höja stämningen och tempot ytterligare. Men det gör dom – med ännu snabbare låtar. Enstaka snygga solon och klassikern Ciocarlia, lärka på rumänska, får publiken att jubla med armarna i luften och bandets äldste blåsare kör några gamla slagdängor i ett solo som blir ett trevligt avbrott och ger vila åt äldre ben. Trumpetaren flirtar med några dansande damer och genustänkandet göre sig icke besvär här, inga kvinnor på scen men trumpetare på dansgolvet. Lite komiskt att han är så lik Janne Josefsson.
Snabbheten, tyngden och öset hos Kocani Orkestar, Taraf De Haïdouks, Fanfare Ciocarlia och här Mahala Rai Banda kan ibland bli aningen förutsägbar och det krävs oerhörda toppar för att man ska tycka att det var en lysande konsert, kvällens band lyckas ganska bra tack vare att man är extremt samspelta, har känsla för variation, kan sina instrument, har viss charm och sist men inte minst, en mängd potens.
Bengt Edqvist
