Rokia Traoré – Mosebacketerrassen, Stockholm, 5 aug 2013.
Stilla, precis så stilla som den ljumma sommarkvällen uppe på Mosebackes höjder i Stockholm, börjar Rokia Traoré från Mali sin konsert. En meditativ gitarrfigur växer sig långsamt starkare och etablerar en stämning. Vad händer sedan? Det är faktiskt en bra fråga. Detta är musik som i västerländsk mening ”står stilla” på ett ackord. Vilket i vår del av världen är vanligast i viss sorts dansmusik och stämningsskapande ambient.
Rokia Traorés sånger med rötter i traditionell västafrikansk musik innebär ett annat musikaliskt koncept. I det stillsamt repetetiva utan yttre musikaliska förändringar ges plats för inre förändringar hos lyssnaren. Rokia Traoré har väldigt gott om tid. Då får vi i publiken det också. Kanske kan man kalla hennes låtar vaggvisor för att bli klarvaken.
Detta skulle dock bara visa sig vara början. Mycket har hänt sedan Rokia Traoré var i Sverige sist. Då var hon en slags afrikansk singer/song-writer där hennes egen gitarr ofta var enda ackompanjemang. Nu har hon gjort en skiva med John Parish som jobbat mycket med PJ Harvey och växlat in på tyngre tongångar.
Tempot stegras och Rokias utmärkta band tar fart. Diplomatdottern från Mali sjunger själfullt och med sällan sedd karisma. Utan att vi riktigt vet hur det gått till hamnar vi i en hypnotisk och vilt psykedelisk rockmusik där bandets gitarrist spelar så utlevande att han måste stämma om sitt instrument mellan låtarna.
Efter detta crescendo ungefär mitt i konserten lutar sig Rokia och bandet tillbaka i mjukt rullande kongolesiska rytmer som får oss i publiken att fortsätta dansa medan solens sista strålar färgar Mosebacketerrassen honungsgul.
Något mer att tillägga? Jag glömde visst skriva att konserten som helhet var lysande och att Rokia Traoré är och förblir en av de främsta artisterna från hela hennes kontinent.
text och foto: Anders Pihl
