Så var det dags – nomineringarna släpptes just för priset vi alla älskar att hata sedan tidernas begynnelse (dvs 1970-talet): Grammis!
Och i år känns det som att det är dags att plocka fram protestplakaten igen, för om vi tillåter oss att hoppa över mer marginella kategorier som Årets album och Årets artist och går direkt på väsentligheterna så hittar vi t ex dessa artister och skivor nominerade i den redan lite schizofrena kategorin Årets folkmusiker/singer-songwriter:
Ane Brun: Leave me breathless
Anna Ternheim: All the way to Rio
Lisa Ekdahl: När alla vägar leder hem
Sven-Bertil Taube: Så länge skutan kan gå
Ted Gärdestad: Signerat Peter Nordahl
All respekt för dessa artister, men var i hela fridens namn är folkmusiken i detta? Kvalade alltså inget av det som gavs ut 2017 in i den kategori som trots allt bär dess namn? Inte Göran Månssons ypperliga Ol’Jansa-skiva? Inte de så mediala Sara Parkman & Samantha Ohlanders urstarka urladdning Matriarkerna? Annars fanns ju även mer säkra kort som Väsen och Groupa.
Om nu juryn verkligen ansåg att dessa eller andra skivor varken höll kvalitetsnivån eller var tillräckligt breda och P3/P4-vänliga, så känns det ändå som ett stort misslyckande – det finns ju en poäng att bland de nominerade visa upp en musikalisk bredd, inte bara lista de fem mest kommersiellt framgångsrika artisterna som på något krystat vis går att peta in i genren.
Nå, kategorin Årets jazz rymmer åtminstone idel jazz och även rejält smala, okommersiella utgåvor:
Asjo (Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra): Move: Live at Fasching & Bangen
Daniel Karlsson trio: Ding dong
Goran Kajfes Subtropic Arkestra: The reason why vol. 3
Jari Haapalainen trio: Fusion madness
Lina Nyberg: Terrestrial
Skillnaden mellan de två kategorierna är slående, den ena juryn fokuserar uppenbarligen på att hitta genrens bredd och kvalitet i ett ypperligt urval, den andra har bara fegt och vilset plockat de största namnen.
Patrik Lindgren
