! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Fint men väntat från Kamkars Ensemble

10 okt 2014

Kamkars Ensemble, bestående av sju bröder och systrar samt flera numera vuxna barn till syskonen, är inne på sitt fjärde decennium som den största och mest kända traditionella musikgruppen inom såväl kurdisk som persisk musik. I Sverige har de framträtt sedan tjugo år tillbaka i olika konstellationer, oftast i kärnformatet med första generationens syskon på santoor, kamanche, zarb (tonbak), oud samt setar, där sångaren Bijan även spelat daff och lutan rubab. I likhet med de senaste årens framträdanden visade sig sångerskorna Saba och Hana Kamkar ta en betydligt större roll i den persiska delen av söndagens konsert på Uppsala Konsert & Kongress, medan Bijan ledde den andra delen med kurdisk sång.

Med Hanas varma sammetsröst hade Rumis mystik inlindats i mollklingande vemod, i nya stycken komponerade av ensemblens ledare, storebrodern Houshang, som inte brukar vara på scen, samt violinisten Arsalan som här fyllde på med bastoner på en lite väl lågmäld oud. Stundvis var det högtidligt och allvarsamt, närmast hymniskt när flera sjöng långsamt och svagt i kör, men trots skaldens hyllning av befriande dårskap lät det mestadel stramt och musiken var liksom som inramad mellan taktstrecken. I stället tycktes fokus ligga på klanglig balans, med skira kamanche mot tindrande santoor – dock inte alltid tillräckligt genomskinligt för de intima oud, tar och setar – samt läckra melodiska fyllnader som ständigt svepte runt huvudmelodin och därmed tog musiken ännu ett steg bort från gamla traditioner, där alla spelade samma toner och ornamenterade upprepningar av sångmelodin. Den instrumentala väven och starkare körinsatser matchades också av en alltmer solid kamanche – som i händerna på Ardeshir alltid påmint om fiol.

Med Sabas glödande stämma började musiken lyfta, allt eftersom episoderna avlöste varandra i Arsalans tonsättning av modern persisk poesi, som i Akhavan Sales beklagande över dystra tiders isande vinterkyla, där kompositörens lågmälda sångröst besvarades desto mer beskedligt av sångerskorna. De lyfte sedan musiken till närmast koketterande persisk danstakt till diktens gnutta av hopp och tröst. Någon sångare är inte Arsalan, däremot en komponist med hjärta när klassiskt västerländska grepp står till buds, och även här bjöd han på smärtfull längtan i avskalade avsnitt med enkel melodik och enkla brutna ackord som förde tankarna till en färd, ett landskap filmat från en bil.

Till min stora förvåning hade Kamkars inte något nytt i bagaget för den kurdiska delen, utan spelade exakt samma kurdiska folklåtar som under de senaste tolv åren – låtar som aldrig har fungerat i deras händer och som i likhet med annan folkmusik kräver stor rytmisk och dialektal fingertoppskänsla, såväl språkligt som musikaliskt. Denna kväll blev en påminnelse om att den variationsrika kurdiska folkloren inte är Kamkars grej, i alla fall inte när traditionella instrument står till buds. Något går förlorat när de som hel ensemble med traditionella instrument handskas med kurdiska takter; slagverket får inte till det, distansen till äkta fullblodstakter blir kännbar när tamburinen daff lite otympligt halkar efter medan handtrumman zarb (tonbak) stannar kvar i det persiska, allt medan de i arrangemangen tillagda fyrkantiga melodierna motverkar pulsen och bromsar flödet.

För egen del längtar jag tillbaka till 1998 då Kamkars kurdisks musik framfördes på Berwaldhallen med Nacka symfoniorkester under ledning av Inge Broberg, inte minst med svängiga danser med traditionellt kurdiskt slagverk. För under 1980- och 90-talet och även senare skrev bröderna Houshang och Arsalan Kamkar stora fina kurdiska verk för symfoniorkester, stråkensembler och andra klassiskt västerländska konstellationer, för att inte tala om den fenomenale Ardavan Kamkar som omdefinierade modernt iranskt santoorspel i sina soloalbum. Där visade de prov på öra för essensen i sitt kurdiska musikarv utan att varken gå förlorade i det strikt västerländska eller att hamna i den annars vanligare fällan med orientaliskt material som tvingas låta väst och som av brist på intrikat arbete och substans brukar låta banalt.

Men visst hade även den kurdiska delen sina ljusglimtar, som när hela ensemblen stämningsfullt deklamerade kurdiska verser med rustik dialekt. Eller den upplyftande sångsviten med kombination av studsande energiska två- och tiotaktsdanser som framfördes tajt och stundvis svängigt, vilket också märktes hos publiken som följde med och klappade takten.

Hama Jino Biglari

Annonser