I torsdags hölls den tredje Etnogaala i ordningen, alltså Finlands motsvarighet till den svenska Folk & Världsmusikgalan, och Lira var på plats.
Den klassiska rockklubben Tavastia, mitt i Helsingfors, fylldes snabbt av en härligt brokig och uppsluppen publik som på två scener kunde se liveakter som Enkel och Helsinki-Cotonou Ensemble och mellan varven en rad priser delas ut, eller bara mingla i loungen och se allt via tv-skärmar på väggarna – för ja, finska YLE direktsände det hela på ett imponerande engagerat vis, och vävde in liveintervjuer backstage med de nominerade inför varje prisutdelning. (Läser ni detta, SVT?)
Men till saken – vilka vann då? Jo, årets artist blev kvintetten Juurakko, vars musik är en egenartad mix av rootsig blues med finsk twist. Årets nykomlingar artfolkpop–storbandet Vimma i konkurrens med favorittippade duon Vildá. Mångsidige veteranen Timo Alakotila utsågs till årets ”folkmusikskapare” medan danspriset gick till Timo Saari.
Eva Jakob rodde hem det så kallade intersection award, ”korsningspriset” på svenska, för sitt arbete för den finska klezmerscenen, medan priset till årets fenomen tilldelades projektet Verta, pornoa ja propagandaa, JUMALAUTA!, i översättning ”Blod, porr och propaganda, HERREGUD!”, en feministisk konsertserie som enligt motiveringen behandlar kulturhistoria och nutid från ett kvinnligt perspektiv.
Dessutom fick duon Emilia Lajunen & Suvi Oskala ett specialpris för deras idé med en nollutsläppande cykelturné.
Ett exportpris delades också ut, av branschorganisationen Music Finland och där juryn utgjordes av bland andra undertecknad, vilket gick till dragspelaren Johanna Juhola.
Några reflektioner: vi har skrivit flitigt om den finska folkmusikscenen det senaste året, och det av goda skäl: bredden och mängden av färgstarka artister som kommit fram på sistone är imponerande – och den bara tre år gamla Etnogaala känns som en naturlig manifestation av detta fenomen.
Intressant och tankeväckande ur svenskt perspektiv är att de valt att hålla sin gala i klubbmiljö, snarare är de konserthussalonger som den svenska Folk & Världsmusikgalan hållits i genom åren.
Valet handlar delvis om vilket primära syfte galan har – branschfest eller uppvisning utåt – och bägge alternativen medför förstås såväl för- som nackdelar – du lockar respektive skrämmer alltid bort viss publik beroende på val av lokal och upplägg. Oavsett måste jag säga att Etnogaalas klubbvariant på Tavastia kändes tilltalande och befriande.
Flera besökare utifrån, som jag pratade med under kvällen, uttryckte samma känsla: det här var ju kul! Aldrig stelt, aldrig långdraget, vilket ibland ju är fallet på mer traditionella salongsfähiga galor.
Den nyfikne kan hela YLE:s sändning i efterhand.
Patrik Lindgren
Mer bilder från Etnogaala: