Möjligen har det gått den stora världen förbi men Göteborg firar för närvarande sitt stolta 400-årsjubileum, om än två år försenat på grund av pandemin.
Oavsett känns det därför extra passande att lyfta fram saxofonisten och kompositören Axel Mårdsjös fina album Ett Göteborgsporträtt som släpptes i början av juni.
Skivan inleds med Västsvensk blues, går över i Harmoni och till och med Sol och så vidare (med den intressanta avstickaren Ett dygn i Polen – och mer otippat en tolkning av Richard Strauss).
Axel Mårdsjö själv bor numera i Stockholm, eller ”fräckestan” som det heter i pressreleasen, där han berättar att ”albumet speglar platser och känslor i en stad du vuxit upp i och hur du upplever dessa minnen när du lämnat staden för en annan. Dagen du sätter dig på tåget ifrån den eller dagen du stiger av och insuper dess atmosfär. Vi göteborgare uppfattas ofta som stolta och nostalgiska över vår stad och dess historia. Genom denna känsla som jag förvisso alltid har kunnat relatera till så växte ett album fram med idén kring ett genomgående tema.”
Göteborg låter ganska varmt och harmoniskt i dina händer, Axel?
– Absolut, Göteborg är varmt, harmoniskt, kärleksfullt och friskt för mig. Men det är också för att jag har en nostalgisk känsla kring min hemstad och mina rötter. Det känns som en ganska klassisk grej att romantisera det förflutna i stället för att fokusera på att leva i nuet. Så det finns också någon sorts vemod inblandat. Samtidigt trivs jag i min nya stad och tycker verkligen om den. Men allt har sin charm och jag kan sakna vissa stunder, personer och platser när jag kollar i backspegeln.
Musiken spelades in i Göteborg förra sommaren med en sextett bestående av Olof Wullt på gitarr, Stefan Wingefors på piano, Arvid Jullander på kontrabas, Rasmus Osbeck på marimba, vibrafon och slagverk, Adam Ross på trumset och Axel Mårdsjö själv på altsaxofon och klarinett. Skivan ges ut digital och på vinyl av Hoob Records.
Patrik Lindgren
