10¹⁷
Fasching, Stockholm 22 augusti 2026
10¹⁷ (tio upphöjt till sjutton) är det gemensamma namnet för tre musiker som har utvecklat helt egna, särpräglade uttryck på respektive instrument. Colin Stetson har med cirkelandning, extremt flinka fingrar och synnerligen avancerade mikrofonuppsättningar förvandlat sina saxofoner till rytande monster, men kan också pumpa fram oerhört snabba, repetitiva fraser som pågår utan minsta uppehåll i många minuter. Norske Stian Westerhus formar med hjälp av en mängd pedaler sitt instrumentsound på otaliga sätt, och ofta påminner det inte det minsta om en gitarr. Landsmannen Erland Dahlen har byggt ut sitt trumset med ett stort antal andra slagverk. Där finns några träblock, en gong, en tamburin, flera stora, hängande klockor och massvis med andra instrument, och han använder allihop flitigt. Nu gör de sin första gemensamma spelning i Stockholm som avslutning på en kort turné.
Konserten börjar med glesa, uthållna toner från gitarren som följs av mörkt muller från bassaxofonen. Så småningom smyger Dahlen in med klingande klockor och Westerhus börjar bearbeta gitarren allt mer genom en uppsjö effektpedaler. Efter en stund plockar trummisen upp visparna, och rätt som det är, utan att det på något sätt är tydligt hur det börjar, har han fått igång ett stadigt groove. Det bara växer, gitarrljudet distas något brutalt, och plötsligt, mitt i alltihop, sjunger Westerhus med en röst så ljus och nästan skör att det blir en oerhörd kontrast.
Colin Stetson.
Detta första stycke är en fingervisning om hur resten av konserten kommer bli. Här finns för det mesta en märklig kombination av ofta faktiskt riktigt dansant grooves från Erland Dahlen kombinerat med en kolossal urkraft från saxofonerna och gitarren. Stian Westerhus fötter dansar över pedalerna och slipar fram korta, egendomliga ljud som vävs ihop till rytmer, och ibland lyfter han instrumentet mot ansiktet och väser eller sjunger en ton in i gitarrmikrofonen vilket sedan blir en del av ljudskulpterandet. Andra gånger dundrar han fram noise-aktiga, våldsamt distade riff. Colin Stetson sprutar ur sig oavbrutna sextondelar på altsaxofonen, de löper i arpeggion upp och ner helt oavbrutet tack vare cirkelandningen och kan pågå under en hel låt. När han byter till bassaxen använder han inte bara cirkelandning utan sjunger även andra toner än han spelar för att skapa flera lager, och kontaktmikrofonerna som är fästa på vissa klaffar skapar kraftfulla smällar.
De tre har inte bara sina egna, utpräglade spelstilar utan har också lyckats kombinera dem till ett gemensamt bandsound som inte heller det liknar något annat. Det är inte bara en egenartad upplevelse utan framför allt oerhört bra, kraftfullt och mäktigt.
Text & bild: Rasmus Klockljung
