Konsertstället Freight and Salvage i Berkeley, Kalifornien, grundades 1968 och jag känner historiens vingslag när jag kommer in genom dörrarna. Berkeley på 1960- och 70-talen var något helt annat än vad det är i dag – precis som grannstaden San Francisco, som ligger på andra sidan bukten härifrån. Ett hippienäste då, en övre medelklassens stad nu.
Hur som helst badar staden fortfarande i ett generöst solsken och svulstigt färggranna blommor som prunkar i varje trädgård.
Freight and Salvage levererar lika toppklassig musik nu som då. Man har precis vågat öppna upp för livekonserter igen efter att ha hållit det mesta av sitt program online under pandemin. Torsdagen den 3 februari gav Wolfgang Muthspiel Trio en konsert där.
Österrikiske jazzgitarristen Wolfgang Muthspiels trio består av Muthspiel själv samt kontrabasisten Scott Colley och trummisen Brian Blade. Trion framförde en del material från sin senaste platta Angular blues som gavs ut 2020 och Muthspiel bekräftar det uppenbara: ”vi har inte haft möjlighet att turnera med materialet särskilt mycket”.
Angular blues beskriver gitarristen Wolfgang Muthspiels spel bra. I sina improvisationer blandar han och ger av en och annan bluesräka ihop med kantigt kromatiska sekvenser som förskjuts på ett atonalt vis, täta klusterklanger, moderna jazzharmoniseringar som hänger ihop genom sin atonalitet och likhet i täthet, dissonans och form. Liknande ackordstrukturer som förflyttas över gitarrhalsen har släktskap även om tonaliteten mellan dem vrider och vänder sig. Kantig blues.
Trion gav oss ett enda långt set. Till en början hörde vi en tillbakalutad och tyst ljudvärld med Muthspiel på nylongitarr. Klangerna från den akustiska gitarren är örongodis. Riktigt ljudnörderi och ett sound man vill äta till frukost, lunch och middag. Hans dissonant täta klanger klingar allra bäst på nylonsträngad gitarr, på vilken de gifter sig i den långa efterklangen. Jazzgitarren som träder fram senare under setet tillför dynamisk energi, men inte magi.
I den tysta, nylonsträngade, miljön gjorde sig Brian Blades trummor allra bäst: han leker med de små detaljerna, undersöker under sina improvisationer skillnader i tonhöjd och ljudkaraktär på pukor och cymbaler. Han raspar, drar och slår. Försiktigt, med ett konstant leende på läpparna. Inget ljud går honom förbi. Han kompar de andras solon reaktivt och synskt, han läser Muthspiel och Colley och gör improviserade dubblingar rytmiskt unisont utan att blinka.
Fint att se dessa mästarmusiker live. Saknar jag något så är det de organiska övergångarna: organiska övergångar mellan de olika stilreferenserna i Muthspiels solon och organiska övergångar mellan intro och tema i låtarnas arrangemang. Det där flödet som visar på att musiken är integrerad inifrån och ut.
text & bild: Sunniva Brynnel
