! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

John Prine med band på konserthuset i Gävle. Bild: Magnus Östnäs

En sånglyrikens mästare i högform på Gävlebesök

John Prine
Gävle Konserthus, fredag 7 februari

Ett och ett halvt dygn efter beskedet att Ola Magnell lämnat oss, står John Prine på scen i Gävle Konserthus. Två giganter inom varsitt språkområde. Magnell dog av hjärtat, Prine har gått fri från cancer två gånger. Den har tagit en bit av hans nacke, delar av ena lungan och delar av hans röst. Men efter sjukdomsperioderna har han kommit tillbaka med en förnyad lust till sångerna, de sånger kollegor som Bob Dylan, Springsteen, Bonnie Riatt och Jackson Browne lyft fram sedan mer än fem decennier. Nu har samtidens yngre generation singer-songwriters gjort honom till sin; Jason Isbell, Amanda Shires, Margo Price, Tyler Childers, Sturgill Simpson, Todd Snider och kvällens öppningsakt Ian Noe är musiker som håller John Prine som deras låtskrivare.

Den här nollgradiga februarikvällen där isen ligger som kantfras i Gavleån, kör den 73-årige Prine in på scen i sin lilla permobil. Möts av stående ovationer från det fullsatta auditoret, öppnar lite försiktigt med Everything is cool från Grammy-belönade plattan The missing years, kort introsnack till Six o’clock news och sedan börjar det rulla igång. Mellansnacket närmar sig formatet från hans yngre år då han klev in på scen med ett sexpack och en askkopp och försnacket till en låt kunde ta åtminstone två cigg.

Bara berättandet är värt en kväll när John Prine är på det humöret. Och det är han i Gävle, i Joe Hills hemstad, en stad som sonen till en fackföreningsman hälsar med en hyllning och skål till Hill. Det är snart tre år sedan Prine var i Sverige senast. På Cirkus i Stockholm höll han och bandet med Pat McLaughlin och ständige troföljaren Jason Wilber en sång- och dansafton av makalöst slag. Tre år senare är det mer avskalat. Laughlin är ersatt av utomordentliga fiddlaren och pedal steel-gitarristen Fats Kaplan som också varvar med mandolin. Prines röst är närmare. Som om rösten brutit igenom ytterligare en hinna mot den existentiella kärnan. Under kvällen i Gävle hämtar Prine lika många titlar från debutskivan som från senaste Tree of forgiveness.

Prine2Han tillägnar en makalös version av Speed of the sound of loneliness den irländske gitarristen Philip Donnelly som dog i höstas, och berättar om de tvås resa genom Amerika i jakten på den perfekta Guinnessen som understundom inbegrep insatser bakom baren med skruvmejsel för att reglera gasflödet från fatet. Caravan of fools tillägnar han: ”arslet i Vita Huset”, och så sjunger Prine Summer’s end från 2018 års Tree of forgiveness med en närvaro som stillar allt.

Han skickar ut bandet för en solosittning och gör bland annat en hudnära Souvenirs från andra skivan Diamonds in the rough. Fullständig närvaro och ensam med gitarr i det stora före detta badhuset blir det tydligt vem som är mästare och vem som är lärljunge – för en ensam Prine gör precis det som försångaren Ian Noe har potential till, men den här kvällen inte riktigt når hela vägen med. Prine äger salongen med skärpa, humor och närvaro. Noe är i början av sin resa och har såväl låtar som röst och alla möjligheter att nå det andra med starka debutskivan Between the country som ett statement. Med det sagt är det ändå få som lyckas fånga en salong med så skenbart enkla medel på det sätt som Prine gör.

Häromveckan fick han en Grammy för lifetime achievement inom låtskrivandet, och finns det en enda gud som är värd sitt namn så får Ola Magnell en svensk motsvarighet i februari nästa år. Ni får ursäkta, men det går inte att dagar som dessa undgå att nämna de två tillsammans. John Prine och Ola Magnell är två av sin generations absoluta giganter inom varsitt språkområde, två musiklyriker där begreppet text eller sångtext blir för fattigt. Den sjungna lyrikens mästare med en twist på varje rimmad rad som dignar av referenser och konnationer. Och en allomfattande lust i och till språket.

Den enas röst har tystnat, den andras röst är på något märkligt sätt klarare än någonsin.

text & bild: Magnus Östnäs

 

Annonser