Redaktionsbloggen

Elise Einarsdotter med Margareta Bengtson, Magnus Lindgren, Olle Steinholtz och Chris Montgomery på Fasching. BIld: Thomas Wingren

”En helt egen ton någonstans mellan porlande vårflod och salar av bokskog”

18 okt 2018

Elise Einarsdotter med vänner
Fasching, Stockholm Jazz Festival 17 oktober 2018

Efter trettio år av lyssning vet jag fortfarande inte hur hon lyckas ha klaviaturen kopplat till själen och texten på det sätt hon har. Hennes förmåga att hitta det självklart sångbara i poeter som Boye, E E Cummings, Maria Wine med flera är ett mästerskap i sig. Jag har aldrig hört henne oengagerad. Större eller mindre vemod, ja. Större eller mindre del himmel. Ja.

Under onsdagskvällen på Fasching får vi mycket himmel över en Elise Einarsdotter med rottrådarna kvar i ensemblens urskrivningsalbum The Secrets of Living och framåtblickande med det nyutgivna soloalbumet Suites for solo piano 1-4. Soloplattan är något av det bästa hon gjort och en solokonsert vore på sin plats. Elise hade funderingar i den riktningen men som kvällen på jazzklubb Fasching artade sig, hade man heller inte velat ha varit utan trion med fina gästinsatser av sångerskan Margareta Bengtson och saxofonisten och flöjtisten Magnus Lindgren.

Elise öppnar kvällen med fyra sammanflätade stycken för solopiano: Kaustika, Kenso, Time is the healer och New York, där hon spelar sig fram genom de öppna, luftiga klangvärldar vi känner henne för, stannar mitt i flödet och landar i en blues för stride-piano. Sen åker jackan av, bandet med basisten Olle Steinholtz och trumslagaren Chris Montgomery kommer in och det blir trio för John Carisi’s Israel och Chick Coreas Tones for Joan’s bones där Elise och Montgomery har ett fint snack. Montgomery – ny på trumpallen för aftonen – spelar nyansrikt och varierat på såväl visp som stockar och Elises sätt att bygga ombonade rum gör att han sitter där som om han alltid gjort det. Och samtidigt är det ju svårt att hitta en bättre följeslagare än Steinholtz. Följsam, intuitivt lyssnande med en särpräglat krämig nästintill porös träton har han stått vid Elises sida i all tid.

Det går inte att undgå Elises släktskap med såväl Bill Evans, Keith Jarrett som Pat Methenys radarpartner Lyle Mays, inte minst för förmågan att hålla temat levande i ständigt små delikata förskjutningar, men Elise har en helt egen ton någonstans mellan porlande vårflod och salar av bokskog. Ett stilla vemod i färger som är hennes egna.

Sångerskan Margareta Bengtson har ett helt annat temperament än Elise Einarsdotter Ensembles tidigare sångerskor Lena Willemark och Rigmor Gustafsson men hon gör fina egna tolkningar i allt från Vi hinner inte, med text av Maria Wine och Elises W A Auden-tolkning Stop the clocks. Som en hälsning till Secrets-tiden gör sedan hela bandet en briljant Alexandrinen med Bengtson och Lindgren i besjälat flöjtläge. Då liksom i Ostinato blir det E.E.E.-mode med en kärleksfull bugning till tider som flytt.

Magnus Östnäs

 


Fler recensioner

Annonser