Redaktionsbloggen

Gilberto Gil fick publiken att jubla på Konserthuset i Stockholm. Bild: Leo Ahmed

En generös Gilberto Gil bjöd på varierat smörgåsbord

18 okt 2021

Gilberto Gil
Konserthuset, Stockholm Jazz Festival, 17 oktober

Gilberto Gil är helt klart en genialisk musiker. I början av sin sextioåriga karriär var han aktiv inom den kulturrörelse som under 1960-talet kom att kallas för tropicália. Han har definitivt satt sina spår som skapare och förnyare av brasiliansk populärmusik, aldrig dragit sig för att experimentera med sin röst eller med nya rytmer. Dessutom har han visat ett enormt samhällsengagemang som kulturminister i Brasilien och genom samarbeten med FN.

På så sätt har han också varit en föredömlig ambassadör för brasiliansk musik på internationell nivå. Senast han framträdde i Sverige var i samband med att han mottog Polarpriset 2005. Under sin spelning igår på Konserthuset i Stockholm menade Gil att konsten är en av mänsklighetens bästa uppfinningar.

Adriana Calcanhotto är med på turnén som förband. Av den handfull låtar hon framför är det 2 de junho (”Andra juni”) som gör starkast intryck. Hon har en stor röst och sjunger med inlevelse om rasism och den tragiska olycka som ledde till att en femårig pojke, son till en hushållerska, föll från nionde våningen och avled när han under pandemin följde med mamman till jobbet. Fallet har lyfts fram av bland andra Black Lives Matter.

Den legendariske 79-åringen gör sedan en storslagen entré med sig sin gitarr, en oändlig energi samt en trummis och tre familjemedlemmar som spelar och sjunger med honom. Gamla favoriter, både egna och andras, såsom Expresso 2222, Viramundo, Chiclete com Banana, É luxo só och Opa neguinho välkomnas av en jublande publik.

För de flesta av oss är det första konserten på nästan två år och det känns verkligen i hela kroppen. Gil verkar medveten om förväntningarna och är generös mot publiken. Mellan låtarna talar han avslappnat på engelska och portugisiska, berättar om exilen i London och presenterar stolt sitt 13-åriga barnbarn Flor som får sjunga en italiensk sång, Volare.

Efter halva konserten går bandet av scen och Gil bjuder på Flora, en sång tillägnad hans hustru. När bandet kommer tillbaka ökar tempot och stämningen stiger snabbt. Hela parketten dras med av musiken och står upp. I sin varierande repertoar på dryga tjugo sambas, bossanovor och reggaelåtar berör Gil liksom tidigare Calcanhotto temat rasism med låten Touche pas à mon pote (Rör inte min kompis). Han hinner också med stora hits som Sarará, O norte da saudade och Aquele abraço.

När Gil slutligen tar farväl av publiken med två väl valda extralåtar, Madalena och Toda menina baiana, hoppar fyra-årige Sereno med på scen, minst lika energisk som farfar.

Text: Laura Álvarez López
Bilder: Leo Ahmed

Gilberto Gil drog storpublik. Bild: Leo Ahmed.

Annonser