Redaktionsbloggen

En extraordinär vanlig torsdagkväll i Lindströms värld

jls

Johan Lindström Septett
Fasching, Stockholm 7 februari 2019

Fasching. Moderkyrkan. Hittar en plats hos ett kunnigt sällskap. Pratar lite stout. Får frågan om bandet är bra. Jag nickar. Får frågan om de är bättre än Tonbruket. Jag nickar igen, fast mindre tydligt. Vill inte såra någon.

De har koll på Johan Lindström. Och Texas. ”Försökte kolla upp bandet på Spotify innan men hittade dem inte”. Jag nickar för tredje gången och förklarar att de ligger på ett skivbolag som inte lägger upp sina artister på Spotify. Nu nickar de samfällt. I allra högsta grad i sympati med åtgärden. ”Sen är det ju det där med spridningen.” Jag nickar igen. Det är ju det. Säger ingenting om Lindströms möte med Kaurismäki, bröderna Ethan och Joel Cohen och Nino Rota vid treriksröset.

Två timmar senare går jag förbi sällskapet som skickar dubbla tummar upp med leenden som går från öra till öra. Under dessa två timmar har de fått möta en musik som de inte trodde existerade. Och den gör ju egentligen inte det. Eller gjorde inte det annat än i kapellmästare Johan Lindströms huvud. Och med hjälp av sina vänner har den materialiserats i plattan Music for empty halls som släpptes för snart ett år sedan.

Johan Lindström inleder kvällen ensam med Fendern hängande över halsen i Serengeti där vi tar oss fram över vidderna med Ry Cooder i hörlurarna och blåvalar simmande längs massiven, inget konstigt med det när vi sömlöst förs över i Dance of the marble hearts där Jonas Kullhammars ensamma frasiga altsax leder bandet in i temat. Jesper Nordströms ekolod för flygel tar oss till Torbjörn Zetterbergs centrallyriska träarbete.

Avslutande låt i första set är The mist som inleds med ett sicilianskt begravningståg och Jesper Nordström spelar så att man känner att vi kan väl träffas här en gång om året tills allt är över? Lindström hänger på sig jazzburken på det och vi inser att det är sent någonstans på jorden, fan vet var men jag måste ta mig dit och Konrad Agnas ska med.

Det kännetecknande för den här septetten är de fint utmejslade melodierna, den dialogiska orkestreringen, ett träskigt infallsrikt groove och de verkshöjdsmässiga soloinsatserna. Framåt kvällen tar anden Mats Äleklint i besittning där han blåser svag bris till orkan i Music for empty halls, Per Texas Johansson släpper monstret fritt i The run och Jonas Kullhammar förvandlas till en ensamstående finsk barytonist som lägger fram en svårmodig kontaktannons. Torsdagkväll i Lindströms värld.

text och bild: Magnus Östnäs

Annonser