Tony Allen
Kägelbanan, Stockholm Jazz Festival, 14 oktober 2017
Tony Allen är mest känd som legendarisk afrobeattrummis, och inte minst för att ha varit med att skapa den genren, men när han kommer till Kägelbanan är det för att göra en hyllningskonsert till den likaledes framstående jazztrumslagaren Art Blakey.
Allen har i år gett ut en ep med Blakey-låtar samt ett album inspirerat av honom, och spelningen görs med fin tajming. Jazzikonen skulle om han fortfarande levt ha fyllt 98 år häromdagen.
När Tony Allen kliver in på scenen är han som vanligt elegant klädd, med hatt och mönstrad kavaj, och det första han gör när han slagit sig ner bakom trummorna är att ta på sig ett par blänkande solglasögon innan han gör tummen upp med båda händerna. Det känns på något sätt talande även för hans spel, för även om det är lite avigare nu än när han spelar afrobeat, med en del oväntade fills, så hörs det ändå tydligt vem det är som spelar. Allens typiska mjuka anslag och det snabba, accentuerade hihat-spelet sitter där mest hela tiden.
Efter ett par inledande egna låtar, som till stor del ägnas åt de tre blåsarnas långa solistinsatser, kommer bandet fram till det första Blakey-numret, där trumpetaren Nils Janson (ovan) – som gästar gruppen för kvällen – spelar ett lysande solo.
Allen greppar därpå mikrofonen för att ”bara säga några saker”, och håller sedan ett mycket långt mellansnack, det enda för kvällen, där han tackar publiken, festivalarrangörerna och en uppsjö andra personer, hyllar Blakey och berättar om dennes betydelse för honom själv, och pratar på om en hel del annat i säkerligen fem minuter.
Sedan räknar han in nästa låt, och redan efter någon sekund känner publiken igen basgången i Night in Tunisia, och jublet stiger snabbt. I slutet av denna tar bandledaren sitt första solo, och här släpper han loss lite mer på dynamiken och slamrar loss på pukorna. Innan dess bjuder pianisten Jean-Philippe Dary (ovan) på ett tjusigt solo för först röst och sedan Rhodes.
Kvällens repertoar innefattar även klassiska låtar som Politely och The drum thunder suite, men på omkring halvannan timme hinns det bara med sju stycken, inklusive ett extranummer. Det allra mesta utrymmet går åt till solon av i första hand blåsarna (den kubansk-ättade Irving Acao Sierra avbildad nedan), och jag hade hellre sett att dessa kortats ner lite så att fler låtar hade fått plats.
Allen själv håller sina få solon betydligt kortare, de pågår bara ungefär en minut. Det svänger, bandet är skickligt och låtmaterialet såklart utmärkt, men när nästan alla låtar klockar in på närmare en kvart blir det emellanåt lite väl långdraget. Men hörvärt är det förstås ändå i högsta grad.
text: Rasmus Klockljung
illustrationer: Marin Ehrling
OBS: Under Stockholm Jazz Festival 6-15 oktober erbjuder vi 100 kr rabatt på en helårsprenumeration av Lira. Mejla dina adressuppgifter till kampanj@lira.se så kommer tidning och faktura på posten. Ord pris 395 kr. Gäller endast inom Sverige.
