! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

En av höstens absoluta konserthöjdpunkter

16 okt 2015

The Jon Spencer Blues Explosion, Debaser Strand, Stockholm, onsdag 14 oktober 2015
Low, Kägelbanan, Stockholm, torsdag 15 oktober 2015

Två olika trios från USA som närmar sig landets musikaliska rötter på sina egna personliga vis. Tillsammans bildar de en behändig snabböversikt över de mångfasetterade uttryck detta kan ge upphov till. Från frenetisk attack till viskande stämningslägen.
The Jon Spencer Blues Explosion kommer från samma New York-mylla som födde Sonic Youth och Swans, men har betydligt mer blues-, r&b- och garagerock-rötter i musiken. Om än på ett ytterst skevt vis, mittemellan skränig garagerock som den på Crypt Records, något slags gammeldags soul-revue, man-med-gitarr-på-pall-blues och så dissonansen som kunde varit implementerad från någon akt som exempelvis The Fall. Punkblues? Jodå, och många år innan såna som The White Stripes och The Black Keys kom fram på scenen.
New York-trion må ha förlorat en del av den den frenetiska energin från förr men övertygar fortfarande. När publiken dessutom består av en stor andel yngre ansikten som knappast kunnat närvara på deras spelningar på 1990-talet – plus valda delar av The Hives och Les Big Byrd – infinner sig stämningen ändå.
Det ymniga bildflödet som projiceras bakom trion på scenen påminner om dess stolta New York-bakgrund, precis som årets album Freedow Tower skriker ut. För skriks, det görs det. Undrar just hur många gånger Jon Spencer skrikit frasen ”Bluuuues Explooosion!” genom åren?
Low från Duluth, Minnesota har sina rötter i mormonrörelsen. Tron, tvivlet och allt som hör därtill ger näring till Lows distinkta musik. En musik som oftast rör sig i ett långsamt, viskande tonläge. Slowcore, har någon kallat det.
The Velvet Underground, countryballader, nordamerikansk folkmusik – kör detta genom en postpunkalternativ mixer och dra ned tempot. Ibland är det mörkt nog att tilltala en goth, ibland tas det i på elgitarr, elbas och Mo Tucker-minimalistiskt trumset så att självaste Swans får konkurrens.
Sångaren tillika gitarristen Alan Sparhawk är synbart rörd och glad över gensvaret på Kägelbanan och när han får i gång oss att sjunga med i ett ordlöst låtparti mot slutet av konsten är lyckan stor. Och när hans röst möter trummisen Mimi Parkers dito uppstår ljuv magi. Parker sjunger också ledsång i några låtar och visar hur starka alla beståndsdelarna i Low är.
En av höstens absoluta konserthöjdpunkter.
Timo Kangas

Annonser