! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

En aldrig sinande flod

Okkervil River, L.A. Salami
Debaser Strand, Stockholm
Onsdag 2 november 2016

Steve Gunn, Nathan Bowles
Kägelbanan, Stockholm
Torsdag 3 november 2016

L.A. Salami visar sig inte alls vara ett påhittat artistnamn utan intitialerna L.A. är Lookman Adekunle Salamis egna. Han är en brittisk skivdebutant som ser lite ut som vore han Tracy Chapmans son, och som utsetts till en av Storbritanniens ”most stylish men” av magasinet Esquire. Albumet Dancing with bad grammar visar en självsäker debutant med ett uttryck mitt emellan den där så omdiskuterade Nobelpristagaren, allsköns indie-folk-americana och så något enstaka Jack White-liknande utbrott. Hela tiden med en väldigt brittisk ton i anslaget. Nu står han ensam på Debaser Strands scen med sin akustiska gitarr och framför sina sånger för en förvånansvärt tacksam och uppmärksam publik. L.A. Salami fångar in oss med enkla medel och det hela bådar gott inför framtiden.

I huvudakten Okkervil River finns idag bara ledaren Will Sheff kvar. Bandet inleder med den vackra låten Okkervil River RIP och där både begraver Sheff bandets förflutna och drar upp möjliga nya riktningar. En till synes enkel låtstruktur som gjorts många gånger tidigare, men i det här sammanhanget fungerar det utmärkt. Den tätpackade publiken är med på noterna från start, många sjunger med i texterna och det är fint att se hur blandad beundrarskaran är. En del par håller om varandra och finner samhörighet i Sheffs textrader.

Låtarna på Okkervil Rivers senaste album Away verkar handla om just den här kilen och energipunkten; mittemellan åldrande, tvivel och uppbrott å ena sidan och en pånyttfödelse och fortsatt strävan framåt å andra sidan. Lösryckta textrader berättar om backstagerum, resor och musikindustrin men här finns mer allmängiltiga kontaktytor än så. Okkervil River spelar en indiepräglad americana med drag av jazz, prog, folk och 2016 gör bandet det på ett sätt som gör dem mer relevanta än på länge. Något RIP verkar således inte vara aktuellt än på ett tag. På en låt tangerar de till och med Van Morrisons klassikerstämplade Astral weeks med bara en halv veckas marginal.

Steve Gunns musik ligger inte superlångt ifrån Okkervil River men ej heller precis intill. En annan skillnad är att den i brittisk press så omskrivna amerikanen inte lockar särskilt stora mängder publik i Sverige. Ännu. Steve Gunn har varit i krokarna tidigare för en gratis solospelning på Brooklyn Bar för snart halvannat år sedan, men lockar ändå långt under hundratalet besökare till Kägelbanan.

Mycket har skrivits om att Steve Gunn är en före detta medlem i Kurt Viles komband The Violators. Och visst kan det vara en nog så god ingång till Gunns musik som något annat. Brooklynbon Gunn har dock sin egen profil, med lika delar gitarrbroderier i Televisions eller The Feelies anda, en rejäl dos jazzig folk, en pust från Grateful Deads håll – och så alla dessa american primitive-gitarrister som nu börjat bli en självklar influens för många yngre gitarrister verksamma på scenen. Gunn kan plocka imponerande på gitarren om han så önskar, och influenserna från John Fahey, Ronnie Basho och Sandy Bull kommer till ytan särskilt i de lugnaste låtarna. Han hyllar också ungefärliga generationskamraten Jack Rose, som gick bort blott 39 år gammal för sju år sedan, med en rörande låt mot slutet. Steve Gunn letar sig bakåt mot rötterna, till den grad att han till och med är producent för brittiska folklegendaren Michael Chapmans nya album som släpps i januari.

Som uppvärmare kör Steve Gunns trummis Nathan Bowles ett kort set på banjo. Det är egna låtar från hans skivutgivning. Nathan Bowles är en multiinstrumentalist och lärare från bergen i sydvästra Virginia som kunnat höras i old-time-bandet The Black Twig Pickers, drone-roots-bandet Pelt (japp, Jack Roses band) och på egna soloskivor. De senare släpps på samma lilla skivbolag, Paradise of Bachelors, som hjälpt fram Steve Gunn och Hiss Golden Messenger. Det är en fin liten aptitretare jag hinner höra, som får mig att vilja lyssna på senaste albumet Whole & cloven lite noggrannare.

Att gräva vidare, det är spännande.

Timo Kangas

Annonser