Kroke
Teater Reflex, Stockholm 29 september
Redan några år efter att bandet bildades 1992 lämnade polska trion Kroke de traditionella klezmermelodierna bakom sig nästan helt för att i stället fokusera på egna kompositioner. Sedan dess har de aldrig slutat utvecklas som band, och förenar influenser från rock, jazz, modern konstmusik och olika slags folkmusik från främst Östeuropa.
Numera inkluderar konserterna även en sorts absurdistisk korsning mellan ståuppkomik, beatbox och obegripligt rabblande av violasten Tomasz Kukurba som kommenterar gruppens andra instrument – dragspel och elkontrabas – i bisarra imitationer.
Inom mer kommersiellt inriktade musikgenrer finns det en utspridd hållning att publiken vill höra hits, och att man därför inte ska spela mer än möjligen ett par låtar från den senaste skivan och absolut inte några som ännu inte givits ut.
Kroke däremot bryr sig uppenbarligen, och lyckligtvis, inte ett dugg om detta. Vi får veta att de ska spela låten Magic day från en kommande skiva, och den visar sig vara ett rejält epos. Trions kompositioner är inte sällan runt en kvart långa men det här är nog ett rekord, och när den klingar ut långt mer än tjugo minuter senare har vi fått en djupdykning i Krokes verktygslåda.
Det hela börjar med att såväl dragspelet som basen används för att bulta fram rytmer på, varpå Kukurba genom att trumma med fingrarna på olika delar av violan får fram en häpnadsväckande variation av ljud. Därefter följer knepet att spela viola med plektrum (vilket låter lite likt en oud), ett långt, stillsamt bassolo över en loopad beatboxrytm, frontfigurens patenterade ordlösa falsettröst, indränkt i effekter, vilken snarare används som ytterligare ett instrument än som sång, och förstås också riktigt vackra melodier.
I andra set kommer fler nya låtar, bland annat en tango, men även Kroke har flera låtar som är självklara att spela. Den mest kända, Time, inleds med raka åttondelar vilket har framförts på en mängd olika sätt genom åren. Shaker och inspelat klocktickande är några exempel, och den här gången väljer Kukurba att med rösten åstadkomma ett väsande ljud för att skapa den pulsen.
På varsin sida av scenen sitter dragspelaren Jerzy Bawoł som står för såväl skimrande vackert komp och extrem fingerfärdighet som självironiskt humoristiska mellansnack, och basisten Tomasz Lato som ibland mal på med ett hyperexakt groove under lång tid och andra gånger dyker in i snabbt melodispel eller använder det elektriska instrumentets ljudmöjligheter för att knacka fram rytmer.
Mellan dem finns alltså Tomasz Kukurba som kliver omkring med långa steg, ständigt använder mängder med effektpedaler för att omforma såväl violans som röstens ljud, och när han spelar höga toner böjer han sig ofta så långt bakåt att det inte hade förvånat om han slagit knut på sig själv.
Kroke har ett högst personligt sound, trots att det har förändrats så många gånger genom åren och fast de fortsätter att förnya sig låter de på något sätt samtidigt sig lika. Även denna kväll visar de att de inte tvekar att ge sig in på nya spår, och det gör att det, trots att bandet funnits i så många år, inte går att veta helt hur en Kroke-konsert kommer att låta. Men att den är oerhört bra, det kan man definitivt förutsätta.
text: Rasmus Klockljung
bilder: Peter Bothén
