Østerlide
Stallet, Stockholm 27 oktober 2026
Ett av musikvärldens mer berömda citat kommer från den kroniskt fortspelande hårdrocksgitarristen Yngwie Malmsteen som för flera decennier sade: ”How can less be more? That’s impossible. More is more!”
Om han inte redan insett svaret på sin fråga borde han lyssna på den norska trion Østerlide, som verkligen visar hur mycket man kan skapa med begränsade medel. Det gäller inte minst slagverkaren Ulrik Ibsen Thorsrud, vars spel förutom ett klockspel och en cymbal är helt fokuserat på en stor, horisontellt placerad bastrumma. Med den och en hel uppsjö olika tillägg, modifieringar och speltekniker får han fram inte bara lågfrekventa klanger utan också en hel del sväng och massvis med osannolika ljud. Det tillsammans med Andreas Haddelands elgitarr och langeleik, som båda körs genom ett jättelikt pedalbord, och sångerskan Liv Ulviks skira stämma, resulterar i oerhört nyskapande och kreativa tolkningar av traditionella norska folksånger och medeltida ballader.
Hela konserten inleds med glesa sångfraser över uthållna stråktoner, vilket inte hade varit något udda i många andra fall. Men Østerlide har alltså inget vanligt stråkinstrument alls, utan Haddeland spelar på gitarrens ljusaste sträng med en fiolstråke och kan både spela melodifraser och skapa skimrande, ekoförsedda effektmattor. Den djupa basen kommer faktiskt från slagverkaren, som spänt en sträng över ett stall på trumskinnet och använder bastrumman som en jättelik resonanskropp, och med en kontrabasstråke skapar han skärande, mörka klanger samtidigt som han kan spela dovt mullrande rytmer på själva skinnet med en väldig klubba. Detta kontrastrika spel är dessutom riktigt svängigt.
Flera av sångerna har jag hört andra tolka, inte minst Folk & Rackare vars versioner närmast blivit ikoniska, men Østerlide gör även dessa på sina helt egna sätt. Andreas Haddeland plockar fram slideröret och ett härligt rått bluesigt sound i Det er den største dårlighet medan Ulvik också hon glider mikrotonalt mellan tonstegen på ett oerhört läckert sätt.
Bastrumman förvandlas här även till till en virveltrumma med hjälp av en lång metallskiva som fästs längs med trumskinnets kant. Den medeltida balladen Liti Kjersti görs enormt ödslig och dramatisk när Ulviks lågmälda och oerhört ljusa röst sveps in i en väldig rumsklang medan de båda instrumentalisterna återigen använder stråkar för att utforska nya ljudvärldar flera oktaver längre ned.
Stränginstrumentens toner byggs ut till stämmor, basgångar och täta klanger, ibland spelade med plektrum och andra gånger alltså med stråke. Med hjälp av effekter kan de växa fram och låta närmast som om de spelas baklänges. Klockspelet plingar milt och mycket ljust här och där, och ofta placeras olika små instrument – bland annat en bongo som får agera både puka och virveltrumma, ett tempelblock och faktiskt också en hopknycklad läskburk – på bastrumskinnet, och därmed förvandlas det hela till något som närmast kan användas som ett trumset.
Det finns osannolikt många ljud att plocka fram ur denna unika uppsättning, och av alla de otaliga slagverkare jag har hört genom åren är Ulrik Ibsen Thorsrud tveklöst en av de mest kreativa.
Trots all denna uppfinningsrikedom känns det aldrig som effektsökande, utan det gör hela tiden musiken mer spännande. Tillsammans gör Østerlide tolkningar som inte enbart är nyskapande, utan framför allt oerhört bra, rentav magnifika. Det är inte förvånande att extranumret Inga Litimor, och därmed hela konserten avslutas med ett riktigt ösigt, rockigt trumsolo. Det var liksom bara det som saknades.
Rasmus Klockljung
