Daniel Lanois
Nalen, Stockholm, 14 september 2026
Nej, det finns inget som avslöjar honom. När Daniel Lanois kliver in på ett till bristningsgränsen fullsatt Nalen i jeans, boots med truckerkeps och en Les Paul hängande runt halsen är det inget som berättar att det bor en magiker i den här uppenbarelsen.
Men precis så är det, och allt är närvaro i händerna på gitarristen, producenten och låtskrivaren som likt en forntida demiurg fått igång nya liv i artister som Bob Dylan, U2 och Emmylou Harris.
Lanois bjuder in oss till en hemma hos-kväll. Känner in huset och andarna, konstaterar att det är så fullt att folk står i led in i det angränsande spegelrummet. Men det spelar ingen roll. Lanois och hans utvalda, den tid-rum-förflyttande trumslagaren Brian Blade och tunga, groovemättade basisten Jim Wilson fyller varje por i det gamla danspalatset.
Folk ropar ut låtönskemål som kaffebeställningar. Lanois kommenterar och stuvar om i en tänkt låtlista. Själv står jag längst ner i hörnet bakom en tvåmeters-man med besvärande bra hårväxt.
Daniel Lanois spelar alltid inifrån och ut. Inget är uträknat, inget går på rutin. Mycket från hans första tre soloskivor med debutskivan Acadie, som är ett omtag i den fransk-kanadensiska musik som flödar mellan New Orleans och de gamla franska kolonierna i nuvarande Nova Scotia i Kanada. Och den artist och gitarrist han liknar mest är en annan kanadensare, Neil Young, inte i spelstil men i inställning och förmågan att se traditioner ur nya, personliga vinklar.
Daniel Lanois sound har en egen tid. Plektrumlöst fingerspel i JJ Cale-tradition, överstyrt och med delay och reverb bygger han de ljudlandskap som vi förknippar med honom. Lanois varvar elplanka med pedal steel men har egentligen samma idé med sin tiosträngade Sho-Bud E9.
Han bygger sound genom att glida mellan tonhöjder, låta enskilda toner klinga ut i delay och överstyrning. Världar där lyssnaren bjuds in på fria premisser, improvisationen är central som kontrastvätska i hans omsorgsfulla kompositioner, präglade av melodisk skärpa.
Trumslagaren Brian Blade bygger vidare med subtila underdelningar och fjäderlätta förskjutningar varvade med knivskarpa revor i tidväven, vilket gör det enkla komplext utan att stå i vägen för det sångbara.
Lanois skriver fantastiska låtar men är inte alltid dess bästa uttolkare, tänker jag med Emmylou Harris versioner i minnet. Men vad man får med Daniel Lanois är en fullständig närvaro och en känsla av att man sitter bredvid honom i köket. ”Sjung med”, säger han och fan vad bra det låter om Nalen. ”Ursäkta”, säger han när det tar en stund att få gitarren stämd. Vi tar en påtår och njuter av att vara. Mitt i alla slicka produktionsideal får vi gå på lindans med Daniel Lanois. Orolig? Aldrig. Upprymd? Alltid.
Text & bild: Magnus Östnäs
