Redaktionsbloggen

Country och afrikanskt i Slottsskogen

16 Aug 2015

Sturgill Simpson, Father John Misty, Angélique Kidjo, Emmylou Harris & Rodney Crowell, Lauryn Hill m fl på Way Out West i Slottsskogen, Göteborg, fredag 14 augusti 2015

Andra dagen på årets Way Out West och rootsmusiken tar över – till stor del. Förmiddagen och eftermiddagen går mycket i countrymusikens tecken. Vi får en representant för det moderna icke-CMA-gala-gardet, ett indie-skägg med frisk stilblandning – och så veteranparet Emmylou Harris och Rodney Crowell.

Sturgill Simpson har gjort ett av de senaste årens mest kritikerhyllade album i genren och levererar med råge i Linnétältet när han sparkar i gång handlingen denna soliga fredag. Det är extremt snabb fingerpicking på gitarrerna – som vore det amfetamin i hönsfodret – och på klaviaturerna. Lira storgillar Simpson.

Jämfört med senaste albumet Metamodern sounds in country music låter materialet genomgående mer rootsbaserat. Ett tydligt exempel är Turtles all the way down som knappast kunde bli mer country än så här om du så skulle tillåta mjölk på festivalområdet.

Då är den direkt efterföljande akten Father John Misty mer varierad och på ett sätt ”poppig” i sitt uttryck. Inte ärkekommersiell eller så, snarare indie-alternativt melodisk – med ett spektra som sträcker sig från ”farsans” gamla band Fleet Foxes via skotten Roddy Frame och nyazeeländska Crowded House till äldre generationers Randy Newman, The Band och liknande.

Fängslande scennärvaro, med glimten i ögat gentemot showmanship-traditionen, och en eftermiddagspömsig humor. Father John Misty skämtar med publiken om deras mobiltelefonskutym och återvänder ett par gånger till det här med hashtaggar och det eviga bildknäppandet.

Bortsett från detta skämtande är det musikaliskt gripande så gott som hela vägen. Bored in the USA, med flera fina textfraser, är bara en av flera höjdpunkter denna fina konsert. ”We should let these dead guys sleep” sjunger han i en av de avslutande låtarna och det är bara att konstatera att Father John Misty återupplivar gamla andar på ett föredömligt och högst levande vis.

Från Father John Misty till Mama Africa. Beninfödda Angélique Kidjo är sedan 1990-talet en av Afrikas mest färgstarka stjärnor. Med sitt guldgult glänsande, kortklippta hår och sprakande glada klädsel sticker hon ut som en efterlängtad påfågel på Grey Out West.

När Angélique Kidjos supertajta och spelglada kompband drar i gång Miriam Makebas gamla Pata pata infinner sig fredagens första ohämmade dansglädje framför Flamingoscenen, festivalens största. Mot slutet av denna rytmfest till konsert står ett stort antal unga festivalbesökare på scenen och dansar arslena av sig till det oemotståndliga svänget.

Inbjudande, omslutande och medryckande. Kidjo är en otvunget älskvärd ambassadör för afrikansk musik och publiken har breda leenden där i augustisolen.

Lika svängigt är det inte riktigt under Emmylou Harris och Rodney Crowells gemensamma konsert. Däremot är det moget och väl avvägt. Gamla örhängen som Love hurts varvas med Red dirt girl, från 2000-talet då Emmylou Harris revitaliserade sin karriär. Rodney Crowell luftar berättarådran i The Houston kid och tillåter sig rocka loss i Ain’t living long like this från den snart fyrtio år gamla solodebuten.

Någon lite väl innerligt känd, lugn sak från Emmylou Harris kunde ha undvarats men överlag är det ändå en skön stund vi får med det ärrade artistparet och deras knäckande kompband.

I dagens musikklimat går det fort att födas och dala som stjärna. För många av dem som rusar fram mot Flamingo för att vara med om Lauryn Hills musikaliska partaj är yngre än – eller åtminstone blott jämngamla med – stjärnans blott cirka tjugotalet år gamla karriär.

Första halvan av konserten känns dock alltför jämntjock. Hill dirigerar och drillar sitt band med en osynlig järnhand. Hon verkar missnöjd med ljudet och när hon rappar och sjunger spottar hon ur sig textmassorna likt en maskin.

Lauryn Hill sitter ned med sin gitarr och en gigantisk hatt på huvudet. Det är när hon reser sig upp och bjuder in till hitkavalkad och fest som fötterna verkligen lättar från gräsmattan. Vi får Fugees-klassiker, några låtar från hennes barns farfar Bob Marley, en låt från kommande Nina Simone-filmen och så solohittarna.

Varierat utslag på betygsmätaren alltså. Efteråt är omdömena lika blandade som Way Out Wests utbud detta år.
Snart är det dags för ett enormt publiktryck när Florence & The Machine ger en välbesökt konsert inför stora folkmassor framför en kraftigt underdimensionerad Azaleascen.

När mörkret faller lite senare är natten flimrande och fluorescerande elektronisk med Flying Lotus och Pet Shop Boys. Från hästjazz till detta på en festivaldag – något i hästväg.

text: Timo Kangas & Lisa Brunnström

Annonser