Redaktionsbloggen

Trion Talisk live på Freight & Salvage i Berkeley. Bild: Sunniva Brynnel

Concertinafest med störande överdrifter

Talisk
Freight & Salvage, Berkeley, USA 27 februari

Talisk har gått under min radar sedan jag stötte på dem på branschmässan Folk Alliance i Kansas City … vad kan det ha varit, 2018? Med Mohsen Amini på concertina i centrum av soundet var trion en uppvisning av ung, skotsk folkmusik – spelad i hisnande fart med precision.

Jag ville inte missa dem när de kom till Berkeley, min temporära hemstad denna vår. I stället för Hayley Keenan på fiol har de funnit en ersättare i Benedict Morris, men det spelarbytet är kanske av mindre betydelse när Talisks musik för det mesta ändå är uppbyggd kring concertinans snabba framfart. En ”concerto for concertina” kan vi kalla deras set på Freight and Salvage.

Och en concertinafest är ju kul om man gillar att nörda in sig på dragspelsliknande instrument eller snabbt och tekniskt låtspel. Det är mindre kul om man inte vill stå upp och klappa takten för att man blir tillsagd och det där var ett av konsertens tydligaste teman. Innan jag ens börjat digga en låt var det någon i trion som uppmanade oss att klappa med och/eller ställa oss upp. Jag blir galen på sånt. Vad är jag, en femteklassare på kulturutbudsdag?

Talisk verkade, när de till en början gjorde storstilad entré på den yngre folkmusikscenen, som ett helt okej alternativ för alla dem som älskat brittiska trion Lau och svalt allt som Lau gjort med hull och hår. Likheterna mellan Talisk och Lau tycks vara flera, betraktat lite på avstånd: gitarr, fiol och dragspel/concertina. Experimenterande med elektroniska effekter på scen. En rockig attityd till folkmusik.

Men Lau har Kris Drevers röst i repertoaren, de har också spännande arrangemang i blandade taktarter och i både långsamma och snabba tempon. De var först ut med sitt unika sound och de har en trygg värdighet på scen som inte måste bevisas. Dreamers’ Circus är i så fall en mer spännande syskongrupp till Lau.

Talisk är det inte. Efter snabb reel efter snabb reel efter snabb reel så var jag mest arg när jag satt där. En baskagge finns i musiken med hjälp av att gitarristen Graeme Armstrong med foten stampar på en så kallad stomp box och då och då (för ofta) mullrade ett åskljud förbi från deras elektroniska hjälpmedel för att höja livekänslan och få den att riktigt kännas i våra kroppar under det som skulle vara extatiska moment i musiken.

Några ivriga kontradansare fanns i publiken och de svängde loss något väldigt till Talisk. Så där gör sig trion sig allra bäst – som ett överkvalificerat kontradansband. På sådana danser skulle de funka hur bra som helst.

Vid några få tillfällen spelas ett vackert och långsamt intro på fiolen av Morris, med detaljrika ornament och vacker, klar ton. Men helt utan en naturlig övergång dundrar det vanliga reel-tåget igång från ett till hundra på en sekund och till och med det vackra introt blir således tillintetgjort. Det kändes som att introt var där inte för sin egen skönhets skull, inte för att vila i utan för att bygga upp något. En uppbyggnad som uteblev. Ett litet trick som man läst om i någon instruktionsbok men som föll ganska långt innan mållinjen.

Jag skulle kunna dra tusen referenser till dåligt uppbyggt sex i den här recensionen, men det ska ni och Talisk slippa.

Sunniva Brynnel

Annonser