Redaktionsbloggen

Clandestino höjde tempot med turkisk bröllopsmusik och tanzanisk techno

12 Jun 2019

Clandestino Festival, Stora Teatern, Oceanen, Musikens Hus, Göteborg 6-9 juni 2019
Gården, Trädgårdsföreningen, Göteborg 5-6 juni 2019

Vädret var mestadels varmt, ofta sommarhett, men musiken och publiken underligt ljummen under delar av den festival- och konserttäta nationaldagsveckan i Göteborg.

Ute på Trädgårdsföreningens gräsmattor möttes publiken av solgass och musik. Men det var förvånansvärt lite publik som trängdes framför scenerna. I synnerhet den mindre av de två scenerna var glest befolkad, även när hajpade band som punkigt energiska britterna Shame spelade. Många av artisterna föreföll dras med av den soligt loja stämningen och tillställningen blev långa stunder ganska avslagen.

En artist som verkligen sticker ut är Los Angeles-baserade Julia Holter. Musikaliskt ligger hon mitt emellan 1970-talets Cambridge-sound och kanske de här lite avigt folkrockigt konstnärliga damerna, som Mary Margaret O’Hara. Holter har samarbetat med artister som electronica-storheten Laurel Halo och psykedeliska folksångerskan Linda Perhacs. Själv placerar hon sig någonstans mittemellan dessa ytterligheter, med en stor dos egen personlighet.

De mest svårtillgängliga sångcyklerna verkar dock ligga bakom henne, men ändå känns det som om Holter är en bokning som smitit från flitiga Göteborgsbokaren Koloni. När en av de lugnaste låtarna visar sig vara kryddad med vacker fågelsång finner jag mig lutandes ut ur ljudfältet för att försöka utröna om det är samplat eller IRL. I pausen mellan låtarna visar det sig mycket riktigt vara Trädgårdsföreningens egen fågelkör.

Första kvällens dragplåster är Tame Impala från Australien och då är det plötsligt fullt med folk, en del med egna ”rökmaskiner”. Det kanske passar Tame Impalas uppdaterade psykedelia; en musik där de lika gärna kan låta som något nutida franskt popband eller till och med förvillande likt svenska Dungen. I en av låtarna är det faktiskt svårt att avgöra om det är en Dungencover eller inte. Så kan det gå när svensk folkprogrock vandrar halva vägen runt jordklotet och influerar en musikfestivals själva dragplåster.

Gårdens andra dag är inte det minsta spektakulär. Att försöka locka storpublik med Sarah Klang och The Sounds visar sig svårt. Lilla scenen drar fortsatt dåligt med folk, och jag hittar utan svårigheter alla jag känner när jag doppar tårna i publikhav … dammen.

Internationella arrangörsbjässen FKP Scorpio höll tidigare i Bråvalla festival som arrangerades i fem år innan proppen drogs ur. Vi får hoppas att de har tålamod, uthållighet och stringens nog att få till Gården på ett vettigt vis så att festivalfärskingen inte går samma öde till mötes.

Vid en jämförelse är Clandestino rena veteranen vid det här laget, trots att arrangörerna kommer från ett helt annat håll på den kommersiella musikscenen. Årets festival är den sjuttonde i ordningen och den hålls som vanligt på en rad olika platser i Göteborg, från klubbar och barer till teatrar och kyrkor.

Clandestinos stora paradkonsert är den på Stora Teatern, belägen precis där Avenyn verkligen övergår i en student- och Summerburst-kortege. Årets två festivalkuratorer är artisterna El Perro Del Mar (artistnamn för Sarah Assbring) och Mariam The Believer (Mariam Wallentin från duon Wildbirds & Peacedrums och frijazz-kollektivet Fire! Orchestra). Tillsammans med 2017 års gästkurator José González sjunger de på Storans scen.

De tre artisterna gör cirka tre låtar vardera, ackompanjerade av den ursprungliga svenska avdelningen av El Sistema, musikskolan från Venezuela som fick en filial i Hammarkullen och Angered för nio år sedan. Ett sextiotal barn och ungdomar spelar stråkinstrument och annat i symfoniska orkestern Los Angered och i Burnstein Orchestra. Imponerande spelat av så unga varelser, och när barnen kommer fram och presenterar kvällens sångartister är det urgulligt. ”José González har turnerat med sin musik runt hela världen” och annat oemotståndligt läses upp från lappar, medan huvudpersonerna själva står vid scenkanten och ler.

Konserten är finstämd och artisterna påfallande tacksamma över att få sjunga till komp av ”framtidens musiker”. Stämningen är väldigt god, González gör sina vackra Massive Attack- och The Knife-covers. Sångerskorna satsar mer på eget material, och även om slagverkaren får kämpa för att komma i rätt takt i en av Mariams knepigare nummer är det hela så värmande och skönt att bevittna.

Efter svenskarna en paus innan Angolas storhet Bonga ställer sig på Storans scen. Mikrofonkrånglet i konsertens inledning drar ut på tiden så pass länge att Bonga hinner tappa styrfart, men det tar sig snart. Musiken är för smittsam för att motstå. Semba kallas den dansanta musikstilen som Bonga företräder och halvvägs in i konserten står de flesta Clandestinobesökare upp och skakar rumpa i teaterns bänkrader.

Av det remix-elektroniska i electro-kuduron som Bongas nutida samarbetspartner, Lissabonprodicenten Batida, är känd för hörs inte så mycket när Bonga spelar live. Dragspel, gitarr, elbas, trummor stöttar upp Bongas stämma, ja eller José Adelinhó de Carvalho som han egentligen heter. Bonga spelar med två pinnar på en dikanza; ett långt bamburör med räfflor, som påminner lite om en gurka i soundet. När tempot dras ned en smula minner musiken om kubansk son, portugisisk fado eller rentav Cesária Évora. Så var Bonga också tidigt ute med en hitversion av balladen Sodade, som Évora senare gjorde till sin.

Senare på kvällen kan den hugade uppleva det senaste från Tanzania. Trots diverse visa-problem för några av Clandestinos artister kommer i alla fall Bama Pana & Makaveli för att frälsa Oceanens dansgolv uppe vid Stigbergstorget. Tillsammans med Jay Mitta, en av akterna som inte kan komma, är de två herrarna med och driver Dar es Salaams musikkollektiv Sisso Studios. Bama Pana skruvar på sina datorer och manicker och musiken är som tanzanisk gabba-techno. Det går i ett hiskeligt tempo, och är spännande att uppleva, om än snabbt lite mättande. Innan MC:n Makaveli äntligen äntrar scenen med ett munläder som synes smort med raketost. Så kan det gå när laptop-blippblopp vandrar halva vägen runt jordklotet och influerar en musikfestivals själva festfartfixare.

Kvällen efter går det nästan lika fort när den kvinnliga rapparen BbyMutha från Chattanooga, Tennessee, står på Musikens Hus scen och spottar sin svada. En färgad singelmorsa med fyra barn som rappar om sitt liv, utan skygglappar. Många bpm blir det, och i det här fallet är det nog snarare ”bitches per minute” vi snackar om. Ocensurerat är det, och även om backdropens filmsnutt med ett brinnande pentagram är så långt du kan komma från de festivalbesökande gospeltanterna i The Como Mamas så är det ändå starka kvinnor som är ledordet här.

BbyMutha är alltså inte gift, så hon har inte haft anledning att anlita Istanbuls klarinettvirtuos Cüneyt Sepetçi. En välklädd man som lirar i rekordfart till höghastighetsrytmer framställda på maskinell väg och keyboardslingor som inte heller är så slappa i tempo. En sorts moderniserade versioner av traditionella turkiska och romska melodier, som om betoningen ligger på ”lopp” i bröllopsmusiken han till vardags tjänar brödfödan på.

Publikresponsen? Ja, inte kan du kalla den loj i alla fall.

Timo Kangas

Annonser