Redaktionsbloggen

Richard Thompson på Sthlm Music & Arts

Brittisk folkrock och nigeriansk afrobeat på Skeppsholmen

Stockholm Music & Arts

Skeppsholmen, Stockholm 1-3 augusti

Årets upplaga av festivalen Stockholm Music & Arts bjöd precis som tidigare år på ett brett program
som rör sig åt flera håll i musikens landskap. Söndagen var den dag som kanske mest gick i Liras vanligare fotspår och då i kraft av två artister:
Richard Thompson och Seun Kuti.

Först ut i flödande sol var Richard Thompson (bilden ovan), legendarisk låtskrivare som ända sedan tiden i Fairport Convention på 60-talet skrivit minnesvärda folkpopklassiker. Det hela började med ett irriterande teknikstrul som försenade starten på Thompsons konsert. Detta ledde till en känsla av tidsbrist som satte en viss prägel på framförandet. Thompson, som spelade ensam utan band, drog av sina låtar i rask takt som om han var orolig att inte hinna med allihop.

Den låtskatt Richard Thompson förfogar över har vanligtvis bara riktigt stora artister och i den meningen är han en slags doldis med fans som anser att de hittat en artist de flesta missat. Att dessa fans tillsammans
är många visades av det var ganska mycket publik som tagit sig ut till Skeppsholmen trots att konserten började nästan mitt på dagen i det vackraste sommarväder Stockholm sett på flera år. Applåderna var hjärtliga och täta inte minst under de instrumentala partierna då Thompson briljerade med ett virtuost gitarrspel. Till sist log Richard Thompson förnöjt i solgasset och sjöng med blundande ögon pärlor som If you don’t want me och Good things happen to bad people.

Seun Kuti

Seun Kuti på Sthlm Music & Arts.

Strax därpå klev Seun Kuti upp på scenen. En del av publiken hade då hunnit troppa av, kanske för att ta en badpaus eller en förfriskning i väntan på festivalens dragplåster Neil Young. Vad synd. Seun Kuti kom nämligen med ett stort band som bland annat innehöll två körsångerskor och två slagverkare och ett rejält lass spelglädje. Nigerianske Sean Kuti följer nära i fotspåren av sin far Fela Kuti, Nigerias mest kända musiker och en av Afrikas största artister någonsin. Här finns samma täta och pulserande afrobeat och samma engagemang och politiska budskap. Seun är den yngste i klanen Kuti, där även hans bror Femi kan sägas ha en liknande karriär. Precis som Fela tar Seun fram sin saxofon under de långa låtarnas hypnotiska mellanspel.

Seun Kutis skjorta var droppande våt av svett redan efter fjärde låten, då en av körsångerskorna hjälpte honom av med den. Vi var nog ganska många som tyckte att det var tråkigt att detta formidabla band var inbokade på en kort festivalspelning. Det var ju efter en timme som musiken började växa på allvar.

Neil Young då? Fortfarande vital i alla högsta grad axlade han rollen som årets superstjärna utan större problem. Att hans röst låter minst lika skör som den alltid gjort och vid några lätt räknade tillfällen hamnade på fel ton är något som tillhör Youngs artistiska uttryck snarare än svagheter. Hans musik vilar som bekant vanligtvis på två ben, ett mjukare country-betonat låtskriveri och en delvis improviserad rock med hårt överstyrda gitarrer. Det är den sistnämnda som blir mest intressant live. När Young tillsammans med sina vapendragare i Crazy Horse ägnar sig åt ett så vildsint ensemblespel att de avspelade gitarrsträngarna står som en plym runt instrumentet hittar han fram till en musik som är lika intensivt levande och rituell som en grottdans.

När han ögonblicket efter lite överraskande spelar Dylans Blowin’ in the wind på akustisk gitarr utbrister någon i publiken bredvid ”åh, är det han som gjort den”.

Text: Jesper Zacharias och Anders Pihl  Bilder: Jesper Zacharias


Fler recensioner

Annonser