Nej, ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, för att citera en av kvällens konferencierer Anna Möllers öppningsord.
För det som var tänkt att bli en maffig galakonsert i ett utsålt i Musikaliska landade istället i en intim ceremoni endast för särskilt inbjudna, i grannlokalen Stallet. Men som den andra halvan av kvällens konferencierpar, Ale Möller, sa: ”Vi måste dra ner på galafaktorn, men ökar på mysfaktorn.”
Faktum är att det var flera i skaran som efteråt menade att det här faktiskt var betydligt trevligare än en vanlig gala. Med som självklar baksida då att det bara var kanske ett sextiotal personer som fick ta del av det hela …
För ja, det blev en synnerligen trevlig kväll, om än med en orolig underton som likt ett instruments resonanssträngar lät situationens allvar surra som en bordun i bakgrunden. För ja, hur ska det gå med allt? Hur ska det bli?
Anna och Ale Möller säger hej till publiken.
Till det familjära bidrog förstås Anna och Ale Möllers ypperligt tonsäkra värdskap. Dotter och far i ett genomarbetat manus värdigt vilken mega-gala som helst, där de ena stunden tillät sig att kivas skämtsamt för att i nästa leverera tänkvärda statements om samhällsutveckling eller musikens vikt.
Det kändes äkta helt enkelt.
Sara Parkman var först ut bland live-akterna på Stallets scen.
Artistuppbådet hade av uppenbara skäl skurits ner till ett minimum, men först ut var ingen mindre än Sara Parkman som med en något decimerad kvartettsättning rev av ett slags medley från den så rättmätigt hyllade och ikväll nominerade skivan Vesper. Nog gick det en kollektiv rysning av både njutning och lite skav genom församlingen när hon på sitt oefterhärmligt stärkande vis ropade ut sin ångest, och Parkman kunde inte avhålla sig från att likna sin orkester med den som spelade under Titanics sista timmar. En oerhört stark stund denna kväll.
Isaac Ahmadi växlade mellan flöjten djofti och mässande sång.
Spelmännen Emma Reid och iranske Isaac Ahmadi gav senare varsin imponerande solouppvisning på fiol respektive djofti-flöjt. Tibble Transsibiriska hade tvingats ställa in sent men ersattes av Stallets egen Peter Bothén som plockade fram klarinetten i ett par fina stycken i samspel med dragspelaren Jerry Adbo.
Också värdparet Anna & Ale Möller, som så sent som i år kommit ut som turnerande duo, fick visa vad de går för och att samspelet mellan dem funkar minst lika bra musikaliskt, på fiol respektive mandola.
Men priserna då! Det är ju trots allt därför vi har galan … Jo, förvånansvärt många av vinnarna var trots allt på plats för att ta emot sina priser – och först ut var årets nykomling som gick till Ebo Krdum & Genuine Mezziga, vars musik är ”en oas av ökenblues i de svenska granskogsvidderna”. Ett band vi kommer att presentera närmare i nästa nummer av Lira – vilket från och med i år är en del av priset jämte en veckas residens på Erik Sahlströms-institutet.
Raskt vidare till årets grupp som med viss självklarhet erövrades av trion Triakel som representerades av Emma Härdelin som tog emot med att skicka vidare ett djupt tack till alla insamlare och arkivarier genom tiderna som sett till att dagens musiker har så rika källor att ösa ur.
Årets arrangör var den ende som inte kunde närvara, men Sing a song fighters Karl-Jonas Winqvist fick ta emot ett virtuellt jubel för sin härligt brokiga verksamhet med konserter och skivutgivningar.
Tina Quartey tar emot priset som årets traditionsbärare.
Högst närvarande var spelmannen och på senare år allt oftare låtskrivaren Pelle Björnlert som tilldelades Stims pris årets kompositör, varpå en strålande glad och stolt Tina Quartey tog emot det återinstiftade priset årets traditionsbärare – kanske till kvällens största av många stora jubel? ”Det här går rakt in i hjärtat!”
Sara Ajnnaks album Gulldalit – Can you hear me? blev årets utgåva.
Årets utgåva gick i hård konkurrens inte minst med kvällens scendrottning Sara Parkman till namnen Sara Ajnnak och skivan Gulldalit – can you hear me?, vilket emottogs med kvällens starkaste tacktal som rymde en önskan att den samiska kulturen ska få bli en självklar del av den svenska.
Ett mustigt tacktal höll också en bubblande lycklig Brita Björs som utsågs till årets artist, ”som fräckt utmanar folkmusikens traditionella former”.
Sist men inte minst kom vi till juryns specialare årets hederspris, som togs emot av kämpen Lars Farago med motiveringen ”En folkdansande strukturbyggare, en kulturpolitisk ”pain in the ass” som med en åsnas envishet, eller ska vi säga en rävs lekfullhet och en vargkatts mod aldrig ger sig.”
Det som skulle bli galans stora återkomst efter fjolårets snopna paus blev kanske inte riktigt just det. Men däremot ett gott avstamp för framtiden och – särskilt med allt det som händer i samhället just nu som fond – tror jag att alla gick därifrån och ut i Stockholmsnatten med en känsla av samhörighet och ett kollektivt jävlaranamma. Nästa år då jäklar.
Men först är det en del räkningar som ska betalas förstås.
Text: Patrik Lindgren
Bilder: Anna Drvnik
Se hela galan i efterhand (hoppa till 31 minuter in på filmen, först där börjar sändningen):
Mer bilder av Anna Drvnik:
Närvarande vinnare på rad: Tina Quartey, Sara Ajnnak, Malin Bengtsdotter från Genuine Mezziga, Pelle Björnlert, Brita Björs, Emma Härdelin (Triakel) och Lars Farago.
Emma Reid spelade solo.
Ale och Anna Möller in action.
Emma Härdelin tar emot pris för trion Triakel.
Årets hederspristagare Lars Farago.
Årets kompositör Pelle Björnlert och Rfod:s verksamhetsledare Thuva Härdelin.
