Redaktionsbloggen

Bozzio tar konceptet enmansorkester till svindlande nivåer

Terry Bozzio
Fasching, Stockholm, 8 november 2017

”Unik” kan vara en av de mest överanvända beskrivningarna av musiker, och även när många artister hittar på egna benämningar på sina genrer (och ibland sub-sub-subgenrer …) för att sticka ut så har det mesta egentligen redan gjorts tidigare.

Men en person som det ordet verkligen stämmer in på är Terry Bozzio. På 1970-talet var han trummis med Frank Zappa, som komponerade stycket The black page för just Bozzio. Titeln kom av att notpapperet var så välfyllt att det såg svart ut, och det säger ju en del om hur komplicerad låten var.
Bozzio har spelat synnerligen många sorters musik, allt från egna new wave-bandet Missing Persons på 1980-talet till fusion, Buddy Rich-hyllningar med storband, metal och progrock. Han har dessutom komponerat musik för orkester med sig själv som solist.

Under de senaste decennierna har han även turnerat som soloartist, och har utvecklat en gigantisk instrumentuppsättning som är mycket mer än ett trumset. Det är just denna som nu bokstavligen fyller Faschings scen. Där finns bland annat sex bastrummor i olika storlekar (uppenbarligen ryms inte två av de åtta som han tidigare använde) och också en djembe, en liten gong, tamburiner och mängder av andra instrument som spelas med bortåt tjugo fotpedaler. Ovanför dem finns pukor stämda i en kromatisk och en diatonisk oktav och några dussin av Bozzios egendesignade cymbaler, som även de är stämda i specifika toner, liksom nästan alla instrument på scenen.

Längre bak hänger en oktav små melodiska gongar och en stor tamtam, där finns ett klockspel, några bongos och otaliga rassel, klockor och andra mindre prylar. Totalt är det säkerligen över hundra enskilda instrument.

Detta handlar alltså inte främst om rytmer, utan Bozzio använder snarare instrumenten som en hel ensemble. Han spelar melodier och stämmor med händerna medan fötterna spelar ostinaton – fraser som upprepas gång på gång – på bastrummor, hihats och andra instrument. Sällan har ordet ”enmansorkester” varit lämpligare än här.

Bozzios högst eklektiska influenser återspeglas förstås i hans musik. Ett stycke är uppkallat efter tonsättaren Debussy, och börjar med en melodi på de små gongarna innan den flyttas över till trummorna. Andra låtar är inspirerade av latin eller västafrikanska rytmer. Five flute loops är som titeln säger baserad på fem olika delar, med elektroniska bakgrundsljud. Här manglar Bozzio på rejält på cymbalerna i konsertens kanske hårdaste musik.

Under spelningen krånglar sig Bozzio några gånger ut på scenen (det finns bokstavligen några decimeters utrymme mellan väggen och instrumenten där han kan ta sig förbi, och den översta punkten på rören som håller upp gongarna är ett par centimeter från närmaste strålkastare), för att spela på betydligt mindre instrument. Han improviserar på det elektroniska slagverksinstrumentet wavedrum, men det blir tyvärr kvällens minst intressanta musik. Det verkar mest som att han vill visa upp så många olika sorters ljud som möjligt ur det stora samplingsbiblioteket.

Bozzio föredrar ofta att ge sina kompositioner beskrivande namn, och Five equals seven säger precis vad det handlar om. Polyrytmik är vanligt förekommande i hans musik, och här bygger stycket på ett fot-ostinato i femtakt medan händerna spelar i sju över samma taktlängd.

När han efteråt förklarar hur det går till sätter det uppenbarligen griller i skallen på en hel del i publiken, som för övrigt säkerligen gör Fasching till Sveriges för stunden trummistätaste plats. En handuppräckning som svar på Bozzios fråga om hur många av oss som spelar trummor visar att det antagligen är en majoritet av de närvarande.

Konserten är förstås en lysande uppvisning i teknisk skicklighet, kreativitet och musikalitet, och Terry Bozzio hade kunnat utgöra ordboksdefinitioner av alla dessa begrepp. Det är lätt att tillbringa hela spelningen med att undra hur det alls är fysiskt möjligt att spela det han gör, men det är betydligt trevligare att bara lyssna och titta och veta att det här är en upplevelse som bara han kan bjuda på.

Rasmus Klockljung


Fler recensioner

Annonser