Richard Bona & Mandekan Cubano
Konserthuset, Stockholm Jazz Festival, 15 oktober 2017
En av de sista spelningarna på årets festival börjar med ett präktigt antiklimax. När Richard Bona slår igång sin basförstärkare sprids ett rejält brummande i Konserthusets ljudanläggning. Han låter sig dock inte nedslås för en sekund, utan medan en tekniker febrilt försöker få ordning på problemet skojar Bona med publiken och drar ner några ordentliga skrattsalvor för att sedan brista ut i några fraser ur en opera, som för att visa sin vokala skicklighet.
Det sätter an tonen för hela konserten, för när ljudet väl är åtgärdat och allt drar igång är det just hans humor och fantastiska sångröst som präglar den.
Gruppen Mandekan Cubano fokuserar på afrokubansk jazz, och följaktligen är det i högsta grad rytmisk musik, där Bona briljerar även som elbasist. Han spelar pådrivande, melodiskt, groovigt, lägger in lite slap under några sekunder här och där och ackord på andra ställen.
De sex medmusikerna är även de lysande instrumentalister. Osmany Paredes pianosolon är flödande, porlande. Rey Alejandre och Dennis Hernandez på trombon respektive trumpet lägger täta stämmor och bollar solon mellan sig. Slagverkaren Roberto Quintero spelar i många låtar congas med ena handen och skrapinstrumentet güiro med den andra, och trummisen Ludwig Afonso jonglerar polyrytmer med stor lätthet. Det är också ett oerhört samspelt band, vilket märks inte minst i de fantastiskt tajta dynamiska skiftningarna.
Men det råder inget tvivel om vem som är frontfigur. Richard Bona har en makalös, sammetslen röst, och ger sig mer än gärna iväg upp på höjden. Det är en ren njutning att höra. I kvällens enda ballad följer han upp det sordinerade trumpetsolot och det böljande pianoditot med att lägga en närmast orgelliknande effekt på elbasen under sitt solo, innan han glider in i nästa sångvers. I de flesta övriga låtar är det dock betydligt mer sväng, med smattrande blås och synkoper i överflöd. Detta i sig hade varit nog för en utmärkt konsert.
Men Bona är alltså också en stor humorist. De flesta mellansnack är fyllda av skämt, och han driver med bandet, publiken, sig själv och mycket annat på ett varmt och vänligt sätt. Ofta räcker det med ett subtilt ansiktsuttryck för att locka fram gapskratt, inte minst när han kombinerar det med att imitera andra instrument på elbasen eller citera ett par sekunder ur rocklåtar. I en låt drar han igång call and response-sång med publiken, och drar iväg i allt högre register för att på ett retsamt sätt försöka nå högre än åhörarna klarar av att följa med, och när de lyckas hänga på dyker han plötsligt flera oktaver ner i ett djupt basregister.
Drygt halvvägs in i konserten går resten av bandet av scenen, och Bona ställer undan basen och sjunger en ljuvligt vacker sång a cappella, där han lägger in en del barock-inspirerade löpningar. Sedan sätter han igång det som han kallar en ”voodoo machine from Norrköping”, nämligen en live looper. Han beatboxar en rytm med rösten och fyller på med en basgång, ackord och melodislingor, allt med häpnadsväckande skicklighet och med ett röstomfång som skapar ett myller av klanger, innan han sjunger en text över det hela. Det är ett av de snyggaste loopframträdanden jag har hört.
Inför konsertens sista låt uppmanas publiken att ställa sig upp och dansa, så gott det går mellan konserthusets bänkrader. Det svänger så det svartnar, men det blir ännu bättre. När resten av bandet klivit av scenen släntrar Bona fram till flygeln och klinkar lite förstrött medan han skämtar om att eftersom publiken inte vill gå hem ska han få oss att göra det. Därpå spelar han något som känns som en godnattsång, och låtsas somna.
Till slut går han fram till sångmicken igen och kommer efter en stund fram till en ton som han med en enkel gest uppmanar publiken att sjunga med i. Folk snappar blixtsnabbt upp borduntonen, och över den sjunger Richard Bona det kanske allra vackraste han gjort under hela kvällen. Med sedvanligt ypperlig mikrofonteknik drar han sig stegvis längre och längre ifrån micken tills rösten knappt hörs. Det är bländande, och medan konserten som helhet varit strålande så är avslutningen fullkomligt magnifik.
Rasmus Klockljung
OBS: Är du inte redan prenumerant på Lira? Just nu kan du prova tre nummer för bara 150 kr! Mejla dina adressuppgifter till kampanj@lira.se så kommer tidning och faktura på posten. Ord pris för helårsprenumeration 395 kr. Erbjudandet gäller endast inom Sverige.
