Redaktionsbloggen

Bandet Paatos bjöd på en tung comebackspelning på Lilla Hotellbaren i Stockholm i onsdags.

Blytung comeback med progrockande Paatos

Paatos
Lilla Hotellbaren, Stockholm 3 oktober 2018

Fem år efter den senaste konserten och tre år efter att bandet officiellt upplöstes ställer sig Paatos återigen på scenen. Gruppen bildades ursprungligen som kompband till sångerskan Turid (Lundqvist) i slutet av 1990-talet, men stod snart på egna ben, först som instrumental ensemble men sedan tillkom vokalisten Petronella Nettermalm.

Progressiv rock är en ovanligt mångskiftande genre, men även inom den har Paatos en osedvanlig bredd i sin musik, och det ges det många prov på under denna comebackspelning.

Tung rock må vara grunden, men här och där dras det iväg till allt från jazz, i synnerhet i gitarr- och trumspelet, till närmast elektroniska grooves. Samtidigt manglar basisten Ulf Rockis Ivarsson allt som oftast på rejält och håller en lika distad som stadig grund. Det lämnar utrymme för gitarristen Peter Nylander att inte bara mala fram riff, utan ofta håller han sig till glesa, effektindränkta toner som ger musiken rumskänsla. Micke Nilzéns keyboards lägger också till en dimension, stundtals med fint pianospel men ofta med allehanda elektroniska ljud.

Som sig bör inom genren förekommer här mängder med udda taktarter. Jag räknar till bland annat sju, nio, tolv och tretton fjärdedelar, men Paatos använder dem utan att det känns avigt och håller sig till endast en taktart per låt. Låtarna är mycket dynamiskt uppbyggda, ofta med en mer lågmäld inledning, för att bli rejält tunga närmare slutet.

Trummisen Hux Nettermalm trampar ständigt pulsen med hihat-foten och rör sig utan problem från soft, jazzigt cymbalspel till stenhårt slammer med bländande snabba fills, och står även för snyggt vispspel i början av Hypnotique, där Petronella Nettermalms känsliga röst kanske kommer allra mest till sin rätt. Även om hon också kan trycka på betydligt mer när det krävs kommer den däremot tyvärr inte riktigt fram i ljudbilden när resten av bandet drar upp volymen i de flesta låtar.

Och det gör de i nästan alla. Hur låten än börjar avslutas den i regel med ett blytungt, ofta instrumentalt parti där i synnerhet trummorna manglar loss rejält en stund. Även den fina Tea, kvällens enda låt med svensk text, som till största delen är vackert lågmäld, utmynnar i tungt rock-ös mot slutet.

effekterUnder halvannan timme, och inför en publik som till en början är orimligt liten för att sedan utökas något under spelningens gång, visar ett mycket spelglatt Paatos att de uppenbarligen har saknat att spela tillsammans. Inför extranumret Quits byter trummisen till en liten, högt stämd virveltrumma, och vips drar han igång beats som låter närmast elektroniska fast de spelas på helt akustiska instrument, och ännu en låt får en egen karaktär. Men givetvis tar även den en annan vändning. Under ett keyboard-solo återvänder den större virveln, Rockis vrider upp disten ännu några steg, och så utbryter kvällens kanske allra hårdaste slammer.

Det hela avrundas med att Hux Nettermalm drämmer till cymbalerna och den stora gongen med nävarna innan han vänder trumstockarna bak och fram och hugger upp stora hål i trumskinnen. Ett synnerligen rockigt sätt att visa att en lysande konsert definitivt är slut.

text & bild: Rasmus Klockljung


Fler recensioner

Annonser