Beches Brew och Ellika Solo Rafael
Södra Teatern, Stockholm, 11 september 2013.
Bengt ”Beche” Berger är en särpräglad figur, både som trummis och som kompositör. Han har många decenniers erfarenhet som jazzmusiker men har även studerat indiska och västafrikanska slagverk och musiktraditioner på plats, och var i högsta grad inblandad i sjuttiotalets möten mellan jazz och traditionsmusik från olika delar av världen. Bandnamnet Beches Brew anspelar såklart på Miles Davis skiva Bitches brew men jag tolkar det även som att gruppens musik är en häxbrygd av Bergers många musikaliska influenser, filtrerad genom hans ofta personligt humoristiska kompositioner.
I början av konserten spelas en bluesig upptempolåt där den alltid geniale Mats Öberg briljerar med ett dubbelsolo på keyboard och munspel samtidigt. En annan låt heter Metapolka och inleds så långsamt att varje ton följs av en paus, men efter ett antal gradvisa tempostegringar har melodin nått vanligt polkatempo. Berger återanvänder även några kompositioner från sina tidigare ensembler, men givetvis i ny dräkt. En av dem är den vackra Djupet (tidigare spelad i gruppen Enteli), med text av Shakespeare som sjungs av violinisten Livet Nord och gitarristen/banjoisten Max Schultz. Övriga medlemmar i Beches Brew är Thomas Gustafsson och Thomas Jäderlund på saxofoner, Stefan Bellnäs på elbas och Göran Klinghagen, även han på banjo och gitarr.
Bengt Berger driver dessutom skivbolaget Country & Eastern som denna kväll firade två nya skivsläpp. Dels med Beches Brew men även med trion Ellika Solo Rafael, som förstås också gjorde en releasekonsert. Ellika Frisell och Solo Cissokho har spelat tillsammans sedan slutet av nittiotalet och nu har duon utökats till en trio med slagverksmästaren Rafael Sida. Frisells fiol och viola och Cissokhos kora och sång är totalt samspelta efter så många år tillsammans, och Sidas slagverk smälter in utmärkt samtidigt som han tillför ytterligare en dimension till musiken. Just det är förmodligen Sidas signum, jag har hört honom i många vitt skilda band och han passar alltid perfekt i just det sammanhanget samtidigt som det tydligt hörs att det är han som spelar. Trions musik handlar inte om att spela både västafrikanskt, svenskt och latinamerikanskt som något slags kulturmöte, utan dessa traditioner utgör snarare en grund utifrån vilken de tre musikerna skapar något eget.
Efter denna konsert samlas båda banden på scenen för att avrunda kvällen tillsammans. De spelar en av trions låtar som de övriga musikerna uppenbarligen inte ens hört tidigare, men dessa håller sig lite i bakgrunden till en början för att efterhand spela ut allt mer och göra egna inpass och solon. Det hela blir som ett långt halvimproviserat stycke som utmynnar i en övergång till en av Bergers låtar, och som extranummer följer hans femtaktslåt (!) Morfars schottis.
Rasmus Klockljung
