Angles 9
Rönnells Antikvariat, Stockholm, torsdag 29 maj 2014.
För att fira sitt sprillans nya album håller Angles 9 en tvådagarsfestival i Rönnells Antikvariats lokaler. Detta kulturcentrum, denna pärla, som hela tiden får kämpa för sin överlevnad mitt i Stureplans sammelsurium av kommersialism och backslicksträvande. Allt från Åke Hodell till Lasse Åbergs Musse Pigg-samling har hyllats och visats och det har musicerats och producerats böcker och skivor i de stämningsfulla lokalerna. Rönnells, en orsak så god som någon att stanna kvar i Stockholm.
Orsaken till Angles 9:s minifestival är att orkestern släpper en dubbel-lp tillika cd. Injuries är möjligen det starkaste gruppen fått ur sig hittills, och trots att konstellationen inte kan kallas färsk längre är det faktiskt Angles första studioalbum, efter en räcka liveupptagningar.
Denna Kristi Himmelsfärdsdag har Angles 9 bjudit in gäster att medverka, så ibland är det elva och till och med tolv personer som trängs på golvet. För någon scen existerar inte på Rönnells. I stället får jag en av de musikaliska gästerna, träblåsaren Christer Bothén, som närmaste granne. Rakt framför ansiktet på mig.
Tillsammans med de övriga namnkunniga blåsarna i Angles 9 blir det ett imponerande och högljutt spräckande som uppstår.
Kvällen är uppdelad i två akter. Först diverse duo- och triokonstellationer där Angles-män och gäster utforskar varandra i improvisationer. Olika lyckade, men alltid fängslande. Mats Äleklints trombon låter Humlans flykt möta Alexander Zethsons stumfilmspiano. På slutet Äleklint som en isbjörn i djup hibernation.
Därefter Anna Högbergs saxofon som långsamt ingår symbios med Magnus Broos trumpet. Till slut väser Broo fram ledande läten ur trumpeten och bildar någonstans bas och botten till Högbergs kringflärpande. Snart har Broo fått rollen som nästan-melodi-månglare. Något han dock snart bryter genom att låta larmet gå – som det låter – innan han så småningom hamnar hos Miles i en gisten träbåt på någon imaginär afrikansk flod.
Det hörs och känns; det är fysiskt det där som kommer ut ur trumpeten. Nästan så man inte vågar sitta längst fram av rädsla att få saliv på sig.
Sedan Andreas Werliin på trummor bredvid den i år ständigt närvarande Goran Kajfes trumpet och Eirik Hegdal på saxofon i en baskiskt klingande trio. De förefaller själva överraskade hur det hela slutar. ”Det dummaste i kväll!” hörs det från musikerhåll när de försvinner uppför trätrappan till övervåningen.
Efter ett par ytterligare liknade busiga konstellationer är det så dags för kvällens huvudakt: Angles 9. Då får även Martin Küchen sträcka ut dig efter att mest ha agerat konferencier under kvällen. Det är ju ändå han som är hjärnan i den rakade skallen bakom detta frisinnade storband.
Vibrafonisten Mattias Ståhl spelar lekfullt och liksom ”fastnar” i instrumentet efter en stund och drar upp delar av sitt verktyg på halv mast. För att strax därefter lägga sig tätt intill där andra och spela dämpat. Så drar trummisen Werliin igång ett beat, och snart är hela orkestern i gång och jobbar – med fullt blåsställ. Sun Ra möter Charlie Haden. Sex man på blås, en vibrafonist, en pianist, en kontrabas, två trummisar. Elva pers som skulle kunna blåsa Danmarks landslag av planen vilken dag som helst. Lätt match.
Antalet musiker varierar från låt till låt, folk kommer och går. Till höjdpunkterna hör A desert on fire, a forest/I’ve been lied to; två hopkopplade nummer från nya skivan. Det startar med ett ödesmättat piano. Ett långsammare stycke som är mer meditativt, mitt i sitt mörker. Blicken går upp mot de grafiska bladen av Joakim Pirinen som hänger som vore de på tork på linor ovanför publikens huvuden.
Plötsligt står vi mitt i en glänta, där i Rönnells bokskog. Johan Berthling smeker fram dova toner ur sin kontrabas. Efter någon minut, när luften rensats på sorgesamma Balkan-toner tillåts pianot dra igång tordön-stuket och snart är det stark vind i trädkronorna igen.
Känns inte så lite som Europa 2014.
In med Christer Bothén på plan och snart möter etiopisk jazz europeisk frijazz. Här närmar sig Angles 9 nästan Fire! Orchestra-territorier – för övrigt en orkester flera av de medverkande figurerar i. På stolarna längst fram, tre väldigt unga killar som diggar. Killen i mitten bandar en del av konserten. Är det den svenska jazzens framtid jag ser? Om inte annat, så hör jag den.
I sista numret är Anna Högberg med och övertygar ännu en gång. Introt är som en begravningsprocess från Balkan, där Mats Äleklints trombon kongenialt nog nästan hotar skada någon medmusikant. Tempot ökar. Kontrabas, trummor (mer Wildbirds än Peacedrums) och piano är i fullt attackläge. Snart är vi dock åter i det sorgsna, i det trasiga Europa.
Vansinnigt vackert – och fler vinklar lär vi bli varse från det ständigt expanderande, stadigt explosiva Angles 9.
Timo Kangas
Några av de medverkande spelar även i andra sammanhang i dagarna. På Glenn Miller Café i Stockholm måndag 2 juni och tisdag 3 juni:
Martin Küchen sax, Christer Bothén träblås, Mattias Ståhl vibrafon, Joe Williamson bas, Magnus Wikberg trummor.
