Redaktionsbloggen

Fredrik Ljungkvist in action. Bild: Leo Ahmed
FredrikLjungkvist_LeoAhmed_6 webb

Allt är möjligt när Fredrik Ljungkvist premiärspelar Atlantis

19 Okt 2019

Fredrik Ljungkvist Trio
Scalateaterns källare, Stockholm Jazz Festival, fredag 18 oktober

”Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt och gör det. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer.”

Det är förmodligen bara Strindbergs öppning av Ett drömspel som kan förklara skeendet i Scalateaterns källarvåning där Fredrik Ljungkvist samlar sin trio med gäster för att spela den nya skivan Atlantis. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt och gör det. Visst existera rummet, men på sitt alldeles eget sätt. Det andas och lever på ett oefterhärmligt sätt i Ljungkvists värld.

Jon Fält och Ljungkvist har efter 17 års bekantskap ett närmast förmedvetet samspel där nuet är en konsekvens av en förhöjd medvetandenivå. Mitt i kraftfältet står basisten Mattias Welin med ett leende och spelar fyrhändigt med sig själv. One for Keijser – en hyllning till den i vintras avlidne saxofonisten Roland Keijser – blir en bopblues körd genom en partikelaccelerator. Det är energikollisioner på ett sätt som inte är helt olikt Ljungkvists norsksvenska supergrupp Atomic. Men, det här är Fredrik Ljungkvists expanderande universum och han är en musiker som har en lyrisk ton i allt han företar sig. I orkanens mitt spelar han vaggvisor och i Jon Fälts kosmiska exkursioner skickar han ut spräckta ljudbojar, som sonder att styra efter.

FredrikLjungkvist_LeoAhmedwebb

Fredrik Ljungkvist Trio i Scalateaterns källare. Bild: Leo Ahmed.

Öppningslåten Atlantis är ett fyrverkeri för trio i sjutakt och tretakt och det är som att sitta med på tre hjärnfysikers post-doc-seminarium när allt är sagt men allt ännu är öppet. Och man blir full i skratt av själva talet. Fält står i smedjan, hans cymbaler flyger och vad han egentligen gör vetefan om det ens går att uppfatta i slowmotion. Han vänder ut och in på den luftdjungel som trion virvlar igång, till synes helt utan ingångsvärden.

I Monk’s dream kliver 22-åriga pianolöftet Max Agnas in i kvartettspelet med en förbluffande självklarhet. Att gå in som solist efter Ljungkvist är inte det lättaste man kan företa sig här i världen, men den yngsta av Agnas-bröderna sitter gjuten på pallen med den där lätt skeva ingången till ett centrallyriskt spel. Att sedan pianomäster Göran Strandberg kommer in och gör Bill Evans Very early är något som känns fullt logiskt, och då går en ton av femtiotalets vemod genom källarvåningen.

Fredrik Ljungkvists trio bjuder på en rikt varierad kväll på Stockholm Jazz Festival. Halvvägs in i releasespelningen sjunger Sofia Jernberg duett med Fredrik Ljungkvists baryton i Jag vet inte och det blir ett flöde där saxofon och röst går i varandra, förtätas och samlas till folksång. Gullins ande gör hembesök i Scalas källarvalv, lyssnar man koncentrerat kan man höra hans viskningar: ”toka voka oka boka”.

Men Atlantis-skivan är framför allt en hyllning till Roland Keijser, påpekar Fredrik Ljungkvist. Han gör Keijsers So-Do-So-Do-Re ensam för tenorsaxofon och tiderna samlar sig. För det finns ett medvetande som står över alla: drömmarens. Och Fredrik Ljungkvist drömmer ihop världar åt oss, och hur sällsamt är det inte att höra honom i såväl sökandet som i det nyss upptäckta.

Magnus Östnäs

Annonser