Redaktionsbloggen

Lena Willemark gästade Tigran Hamasyans jazziga äventyr

18 nov 2026

Tigran Hamasyan
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm 17 november 2026

Pianisten, keyboardisten och kompositören Tigran Hamasyan är en av de mest mångsidiga musiker jag hört, och det går aldrig att veta i förväg hur en konsert kommer att utveckla sig. Denna gång har han lämnat både syntarna och bandet hemma, och spelar solo vid flygeln.

Det hela inleds med en lång låt, runt tio minuter. I basen nöter han fram halvnoter på en och samma ton hur länge som helst, för att plötsligt lägga till ackord eller förändra rytmen en aning, bara för någon sekund. Samtidigt rör sig högerhanden i rasande fart över tangenterna. I nästa låt kommer så flera av Hamasyans typiska egenheter. Ibland lutar han huvudet bakåt, för att i nästa stund böja det djupt framåt, rakt ner mot klaviaturet. Minspelets intensitet följer med i pianospelets dynamik medan händerna mal fram vindsnabba dissonanta drillar.

Hamasyan rör sig långt bortom genregränser. Han inte så mycket som spelar flera olika genrer, utan snarare kombinerar drag från dem, sömlöst, i sina kompositioner. Jazz, progressiv metal, armenisk folkmusik, electronica och konstmusik går ofta att höra i hans olika projekt. Denna kväll när han spelar akustiskt och solo blir det jazzigare än jag hört honom tidigare, men det är som att han ändå vill framhäva det tunga och progressiva ibland. 

Några gånger dundrar han på med full kraft i ackorden, och i en kort låt använder han sig av polymetrik när basen spelar ett ostinato i fem-åttondelstakt medan högerhanden gör detsamma i sjutakt. 

Här börjar Tigran Hamasyan även med något som närmast är beatboxing, vilket han sedan fortsätter med under större delen av konserten. Med munnen smattrar han fram rytmer, i den här och några andra låtar verkar det som att han spelar de trumfills och komplexa beats som hans medmusiker i bandet annars står för, och i de mer jazziga låtarna hörs istället swingrytmer. 

Det märkliga är att han mest tycks göra det för sig själv, för han flyttar undan mikrofonen så långt som möjligt. Det är nätt och jämt att jag, som sitter på första raden bara några meter ifrån honom, lyckas uppfatta det, så sannolikt hör större delen av publiken inte ett dugg av detta. Det är synd, för det ger musiken ännu en dimension.

I samband med en konsert i Stockholm 2018 berättade Tigran Hamasyan att några av hans svenska favoritartister är folkmusiker som Väsen, Garmarna och Lena Willemark. Därför är det inte helt överraskande att han denna kväll bjudit in just Willemark som gäst. 

Det är första gången de spelar tillsammans, och det som börjar ganska abstrakt med glesa pianotoner och extremt högfrekventa, nästan tjutande utrop från Lena Willemark glider så småningom över i en traditionell kärleksvisa. Hon sjunger som alltid med total närvaro, duetten är stillsam och oerhört vacker, och när Willemark börjar kula reagerar Tigran Hamasyan med ansiktsuttryck som kanske är hans allra mest inlevelsefulla under hela konserten.

Som extranummer gör Hamasyan faktiskt samma låt som på just den där spelningen 2018, den gamla standardlåten Someday my prince will come, men det hörs mest i korta fragment av temat. Därefter sticker han iväg åt alla möjliga håll, leker med taktarter och lägger tunga dissonanser. 

Därefter återvänder Lena Willemark för att göra en sång som hon säger att hon ”inte har sjungit på 43 år”, men eftersom det tydligen är en av Hamasyans favoritmelodier så dyker den upp här. Det stod en jungfru, ibland även kallad Visa från Venjan, blir avskalad och lågmäld och om möjligt ännu vackrare än deras första duett, och är en makalös avslutning på en mycket säregen konsert.

Text & bild: Rasmus Klockljung


Fler recensioner

Annonser