I somras fyllde sångdiktaren Jan Hammarlund 75 år och nu på söndag den 15 november firas han stort på Hjorthagens Kulturhus i Stockholm.
Det blir en hyllningskonsert med en lång rad gästartister som Marie Bergman, Carin Kjellman, Daniel Östersjö, Maria Lindström, Ola Sandström, Basse Wickman, Jenny Almsenius …
Vi tar tillfället i akt att återpublicera ett porträtt från Lira #4 2023, skrivet av Martin Röshammar i samband med att Jan Hammarlund gav ut boken om sig själv: En musikalisk valp.
Sångdiktaren och kepsbäraren Jan Hammarlund är en udda fågel på den svenska musikhimlen. Han har tolkat Schubert, Malvina Reynolds och Bertolt Brecht. Han gör visprogg om kärlek och om politik, inte sällan om båda på en och samma gång. Nu kommer boken om hans liv, En musikalisk valp.
Text: Martin Röshammar
Sedan 1981 har låtskrivaren, musikern, hbtqi-kämpen och socialisten Jan Hammarlund bott i Aspudden i södra Stockholm. Han har sett stadsdelen förändras till det gentrifieringsmekka det är nu. Hans lägenhet däremot, den är inte det minsta gentrifierad. Köksskåpen är intakta, kassettbanden är många, liksom böckerna. Men nu har han slutat köpa böcker. Det går inte att ha fler, säger han. Om han har läst alla? Nej, men kanske tre fjärdedelar av dem.
I början av 00-talet drev han det han kallade för Laboratorium för politiska visor på Stallet i Stockholm. Med det menade han sånger som hade tydliga politiska syften. Någon jättesuccé blev det inte, men han tror att det kan ha påverkat folk lite på sikt.
Bland dagens musiker känner han en samhörighet med yngre musiker som Kristian von Svensson, Maja Heurling och Ola Sandström. Dessutom sjunger Jan två Carter Family-låtar tillsammans med David Ritschard på sin senaste skiva, Vid kajen. Den skivan kom 2016. Sju år har gått så hur går det egentligen med sångskrivandet, med kreativiteten?
– Du trampar på en öm tå. Jag försvarar mig med att jag har skrivit en bok. Jag har inte skrivit någon ny låt på fyra år. Ibland får jag åtminstone en idé och då blir jag jätteglad. Men det brukar inte bli något av det.
Han andas ut, det låter nästan som en vissling och han säger sedan att han har tillräckligt med låtar för en konsert och när han väl spelar är det alltid en massa sånger som inte får plats. Och ja, så länge han har det så, ”då är det väl ingen större fara”. Han lägger till att folk alltid, i första hand, vill höra gamla sånger.
– Jag stoppar in några gamla godingar. Men en hel del sånger från min tidigaste period har jag lagt åt sidan fullständigt. Från min första platta, Befriade från skolan, händer det att jag sjunger Jag sa Christer, du är galen. Jag tycker att den är rolig och jag kommer ihåg hur det var när alla gick i psykoanalys eller psykoterapi och skulle psykoanalysera varandra. Det blev väldigt befängt många gånger.
Från den andra lp:n När bandet slutar spela, liksom debuten utgiven på Silence några år in på 1970-talet, gör Jan Hammarlund ibland Den överlevande kommunarden men har gjort om den, något man ”i princip får göra”, menar han.
– Det kommer jag nog inte göra så mycket i fortsättningen. Om jag kommer igång med att skriva låtar igen så ska jag lägga ner mer arbete på dem från början. Så att jag inte behöver bättra på dem senare. Jag lyssnar ganska sällan på de riktigt gamla skivorna och varannan gång jag lyssnar tänker jag: ”Gud så fruktansvärt, hur kunde jag låta på det där viset?” och varannan gång, med tanke på att jag reagerat så där, så tänker jag: ”Nej, men det var väl inte så farligt”. Ibland tycker jag faktiskt att det är riktigt bra.
Väggarna hemma i lägenheten är täckta av tidningsurklipp, teckningar, gitarrer, rosa pantrar och affischer. Blicken är varm, skägget grått (nästan vitt) och välansat, skjortan är ljusblå, tröjan röd precis som kepsen och som den halsduk han tar på när vi går ut. Apropå de många kassettbanden så har han funderat på att lämna in dem till Svenskt visarkiv på Gärdet i Stockholm.
Den här hösten kommer boken ut, den han har skrivit om sitt liv, En musikalisk valp. Mycket i boken handlar om människor han har mött, om människor som har betytt mycket för honom. Genom åren har han gjort anteckningar i olika block, månad för månad och han konstaterar att utan blocken hade han aldrig kunnat skriva boken. Han säger också att han inte är samma människa som han var innan han skrev boken.
– Jag ångrar väldigt mycket som jag inte har gjort. Men jag blev förvånad, under arbetets gång, över hur mycket jag faktiskt har gjort.
Rösten är mjuk, stockholmskan tydlig, humorn lågmäld och underfundig och taltempot inte särskilt snabbt.
Han är lika fascinerad av sångröster i dag som när han var liten. Så fort någon sjunger på radio går han igång. Han börjar analysera svagheter och styrkor direkt och så blir han nyfiken på vem som sjunger.
När det gäller den egna sångrösten poängterar han att det gäller att alltid hålla igång. Han har tagit sånglektioner men understryker intuitionens kraft.
Genom åren har han haft ”några vokala kriser”. Han och hans röst råkade ut för en sådan kris för femton tjugo år sedan. Då fick han ordning på rösten, lade bara om sättet att sjunga lite grann, lärde känna sin röst. Sedan var det ”inga problem”. Ganska nyligen dök problemen upp igen men nu känner han sig helt okej.
– Jag sjöng alltid förut. Jämt. Det gör jag inte längre. Ibland kan jag bli trött på min egen röst.
Rösten som fysiskt fenomen förändras med åren, föreläser han och då gäller det att kunna ”parera de där tonerna som är någonstans i mitten av skalan”, de där tonerna som kanske inte riktigt bär. Men om man lyckas med att få de tonerna att bära, då låter det inte bara okej, utan det låter jättebra, säger Jan Hammarlund med ett leende.
Den karaktäristiska, ibland en smula teatraliska, rösten, den har grannarna i Aspudden fått höra ofta och regelbundet. Den har, förändrad eller ej, burit honom genom karriären. Ilskan har också burit honom genom karriären men den har brunnit bara i lyriken och inte alls i musiken eller i sången.
Jan Hammarlund tackar oftast ja till gig. Men han gör bara ströspelningar numera. Om han vill spela mer? Säker är han inte. Han säger att det känns jättekonstigt, att han både vill och inte vill, att han har haft lite rampfeber de senaste åren.
– Man går upp på scenen och känner plötsligt: Vad gör jag här? Varför står jag här? Det är som en iskall hand som tar en i nacken, som om man vore elektrifierad men inte har någonstans att göra av elektriciteten.
Han har nog alltid haft det här, tror han. Mer eller mindre. Men tidigare var hans längtan efter att sjunga för folk hela tiden så stark att längtan vann. Den driven (han säger det på engelska: drajven) har han kanske inte längre, men bra låtar, det tycker han att han har, bra låtar som han vill fortsätta att lansera. Sångerna är viktigare än artisten Jan Hammarlund. Nu. Tidigare var han ”oerhört fåfäng” och det hördes även i musiken, menar han.
Så flikar han in att han aldrig har haft en önskan att ”hänga mé”. Den inställningen har gjort att han ibland har hamnat väldigt rätt i tiden och ibland har det varit tvärtom.
Att Jan Hammarlund skulle ägna sig åt musiken, det var helt självklart för honom från det att han lärde sig spela gitarr. Efter det oroade han sig aldrig.
– Jag har ju klarat mig även om jag inte direkt har blivit rik och på något sätt tänkte jag väl att om jag inte får göra det här så är inte livet värt att leva. Jag har varit väldigt inriktad på det. Men folk säger ibland: Har du inga barn? Har du inte gift dig? Har du ingen bil? Nej, det har aldrig fallit mig in, att jag skulle göra något av det där som förväntas. ¶
