Jazzvärlden är inte direkt bortskämd med italienska saxofonister; där fanns en gång Gianni Basso och Gianni Bedori (”Johnny Sax”), och där finns ännu Stefano di Battista och Max Ionata. Den sistnämnde har över hundra skivinspelningar på sitt samvete (sjutton som bandledare) och har nu satt ihop en skandinavisk kvartett som han turnerar Norden runt med.
På tisdagskvällen var det Östersunds tur. Redan i inledningen, vid det första ackordet av Cole Porters Everything I love från 1941, står det klart att det kommer att bli en lugn och angenäm afton i balsalen. Fast i det följande stycket, titelspåret från den senaste plattan (Tivoli, Mingus Records 2025), inspirerad av nöjesfältet i Köpenhamn såväl som den historiska staden utanför Rom, blir det följdriktigt litet mer åka av. Likt en berg-och-dalbana går det uppför och nerför i tonföljderna; det kränger, svänger om vagnen och bopen; och musiken får ett lika abrupt slut, tvärstopp, som åkvagnen. Den textuella inledningen håller på att stjälpa över ända.
Så återtar kvartetten lugnet och det blir flera ballader, lite blues och många covers; kanske för många, de fyras originalkompositioner är så mycket roligare och mer givande att höra, förstås. Som en bekräftelse på det spelar de Johnny Griffins When we were one från 1970, vilken ligger nära, något för nära jubilaren John Coltranes tonspråk i de lägre registren i Naima (1959). Och nu när vi ändå är inne på ämnet saxofonister så ligger Ionatas lyriska ton synnerligen, nästan besynnerligt nära det skandinaviska stilla vemodet, särskilt det svenska: Dompan, Gullin, Rosengren.
Avslutningen blir faktiskt riktigt rivig, fastän allra mest lyrisk, ändå: det är basisten Jesper Bodilsens originalkomposition Det lysner (”Det ljusnar”) som beskriver hur det vittberömda skandinaviska ljuset gradvis övergår i full dager. I en fridfull, trivsam takt. Bodilsens bas inleder med ett finurligt solo, Martin Maretti Andersens atavistiska trummor (utan stockar) bygger på stämningen, så kommer Martin Sjöstedts piano in och broderar den stigande solen något med solvindar och till sist Ionatas tenor vars slingor och figurer är som lekande cirrusmoln i skyn.
Sommaren kommer – så småningom.
Rikard Rehnbergh
