XTC In The XIV och Vox Vulgaris
Fylkingen, Stockholm 23 oktober 2026
Bandet Vox Vulgaris tog under seklets början sig an medeltida instrumental musik, men var noga med att framhålla att de inte gjorde det på ett autentiskt sätt. Tvärtom döpte de sin debutskiva till The shape of medieval music to come (många Lira-läsare kan nog se vilken albumtitel den parafraserar), och efter att gruppen efter ett långt uppehåll återförenades för några år sedan har de samarbetat med artister inom både hiphop och techno.
XTC In The XIV tog sin början 2022 och är en vokalensemble som förnyar medeltida polyfon musik genom användning av live-elektronik. Nu gör dessa två nyskapande grupper sin första gemensamma konsert.
Det är XTC In The XIV som inleder kvällen på egen hand. De fem rösterna väver ömsom klangmattor som breder ut sig i långa ackord, ömsom klipper de upp väven i korthuggna ljud och stavelser som studsar mellan sångarna. Ibland förses rösterna med digitala ekoeffekter, andra gånger brummar elektroniken fram oerhört djupa bastoner som är en stark kontrast till de ofta ljusa rösterna. Det repetitiva framförandet blir stundtals närmast hypnotiskt.
Efter ett par låtar ansluter så Vox Vulgaris, och därefter varvar de båda ensemblerna att spela separat och tillsammans. Massiva borduner från vevlira, flera meter långa medeltida naturtrumpeter och ett helt gäng säckpipor mullrar på, metallkastanjetter smattrar, skalmejor tjuter, en davul dundrar, men bland de många instrumenten finns också flera mer finstämda. Blockflöjter står för mycket av melodispelet, och i ett par låtar används hackbrädet santur.
Stella splendens är en av de vackraste medeltida melodierna jag vet, och den dyker upp redan tidigt i konserten. Vox Vulgaris inleder instrumentalt men när de skalar av och rösterna kommer in blir det så ljuvligt att jag får rysningar. Till sist dyker så även de elektroniska bastonerna upp och lägger till ännu en dimension.
Kvällen rör sig mellan kontraster. XTC In The XIV framför ett stillsamt kyrie och en vallvisa, och Vox Vulgaris vräker på ordentligt i instrumentala låtar. I Rókátanc brakar det loss rejält med dubbla säckpipor, ylande rauschpfeife, hetsig mandola och dundrande slagverk i ett tempo som får publiken att komma på fötter, dansa och hoppa. Men det senare bandet kan också tona ner sig, och vokalensemblen kan skapa en stark intensitet genom sina tätt sammanvävda röster och det repetitiva sångsättet.
Framför allt när de båda sextetterna slår sig ihop uppstår något alldeles speciellt, och de många hundra år gamla melodierna får nytt och ett högst samtida liv, som exempelvis när de ordlösa rösterna med en oväntad, nästan trallande sångstil gör Pavane dellestarpe än starkare.
Madre de Deus är en annan mycket vacker melodi, och den framförs i början av konserten av XTC In The XIV i en avskalad tolkning med en solosopran medan de övriga rösterna klipper av sina korta stavelser i en polyrytmisk väv, men den avslutar också hela kvällen i en helt annan version med båda ensemblerna, med betydligt mer kraft från blåsinstrument och slagverk.
Det blir en riktigt mäktig avslutning på en lång konsert som visar några exempel på hur medeltiden kan tas med in i nutiden.
Text: Rasmus Klockljung
Bilder: Anna Drvnik
