Judith Hill
Stockholm Jazz Festival, Nalen, 18 oktober 2026
När Judith Hill kommer utsläntrande på scenen i sina mjuka glittriga lamékläder möter hon ett helt knökat och fullsatt Nalen som jublar vid åsynen av henne. Uppenbarligen hade Hill kunnat sälja ut en ännu större scen i Stockholm. Hursomhelst passar Judith Hills stora röst in ovanligt väl in på det stiliga Nalen med sina kolonner och takornament.
Det finns få levande soulsångerskor med samma cv som Judith Hill. Ingen annan än hon har samarbetat med trion Michael Jackson, Prince och Stevie Wonder. Men så finns också få levande soulsångerskor som kan förvalta arvet från den klassiska soulen som Judith Hill kan. Hon sjunger som en värdig arvtagare till Aretha Franklin med samma blandning av råstyrka, svärta och elegans.
Hennes karriär har haft sina svängar. Ett tag verkade hon vara på väg att bli en av soulens största stjärnor. Men hon har valt att gå sin egen väg och är nu vad man kan kalla en etablerad singer-songwriter med sin egen personliga stil.
Envisa konspirationsteorier om att Hill på något sätt bidragit till de oväntade dödsfallen av Jackson och Prince har sköljt över sociala medier mer än en gång. Trots att ryktena varit absurda har Hill tagit illa vid sig, så pass mycket att hennes senaste skiva Letters from a black widow bemöter det illasinnade skvallret.
De tre gånger jag sett Judith Hill i Sverige har hon gjort starka och oförglömliga konserter. Precis som tidigare har hon nu sina föräldrar med sig i bandet, Peewee Hill på bas och Michio Hill på orgel och keyboards. Musiken hon spelar live har graviterat alltmer mot rock av sjuttiotalssnitt med många unisona riff, musik som doftar Kalifornien 1974.
Personligen tycker jag att det är lite synd att soulen och funken har fått en mindre framträdande roll i Judith Hills repertoar. En bidragande orsak till det just denna gång är nog hårdslående trummisen Shadrack Oppong, en fysisk jätte som tycks ha ambitionen att ha ihjäl sina trummor med varje slag. Han är betydligt mer John Bonham än Clyde Stubblefield och gruppens sound och sväng blir därefter, mindre elastisk funk och mer stenhård bluesrock.
Inte ens Sly Stones klassiker Thank you for letting me be myself again låter inte särskilt funkig utan mer bluesig och tung. Men Judith Hill ser lycklig ut när hon sjunger den, som om hon vill tacka oss i publiken för att kunna vara sig själv igen. Och när Judith Hill bara vill är hon en sångerska som kan stoppa själva tidens gång, som i refrängen till Back in time. Då blir vi alla i publiken både yngre och klokare under några sekunder.
Som det hardcore-fan jag är står jag förstås och väntar på fler hitlåtar som inte kommer, men när konserten väl avslutas med en rökig Jammin’ in the basement som extranummer är allt mer än förlåtet.
Text & bild: Anders Pihl
