Nils Wohlrabe, Karin Johansson, Hasse Westling

Lyssna. Och bli hänförd! Ett lågmält brummande tar tag i dig. Det är ljudvågor av sorten mörk ambient, drone och en liten dos frijazz. Dova och skarpsinniga ljudvågor. Både konkreta och elektroniska. Skilda, men ändå en enhet. En helhet. En enighet.  

De tre musikerna som har improviserat fram denna mörka pärla är punkaren Nils Wohlrabe (elgitarr och elektronik), frijazzaren och kompositören av så kallad nutida musik Karin Johansson (piano, preparerat piano och leksaksdito) samt jazzbasisten Hasse Westling (kontrabas). Detta är något för alla oss som gillar den mörka ambienta musiken. Vissa likheter kan dras till exempelvis Benny Nilsens plattor under namnen Morthond och Morthound från tidigt 1990-tal.

Trots att det är långa och långsamma sjok av ljud finns det överraskningar. Till exempel när kontrabasen och leksakspianot letar sig fram till förgrunden i låten Sonic waves I. Då öppnar sig något väldigt vackert. Den låten blir lite av ett portalstycke (fast den är placerad som stycke tre av fem) på albumet. Som att den vill visa vägen när du kommit halvvägs. Det frammanas bilder och känslor. Höstmelankoli i en förort. En snöfattig vinter i ett samhälle utslängt på en slätt. Hand i hand går det dunkla med det vackra.

I det sista stycket (Sonic waves V) skapar denna formidabla trio ett sonort fartyg; på vilket du får segla in i en mästerlig dagdröm. Det är Westlings knorrande tågvirke, Johanssons klingande schackel, och Wohlrabes havsvågor.  

Ett mycket bra album.