Rymden

Den svensk-norska supertrion Rymden är tydligt igenkännlig redan när skivan börjar. Det nästan tio minuter långa, inledande titelspåret tar efter en trevande öppning fart med Magnus Öströms på samma gång avskalade och precisa trumspel, och när kontrabasen kommer in med ett riff är den omedelbart typiskt Dan Berglundsk – tung, melodisk och kraftfull. Så småningom fylls låten av både pianomelodier, stråkbas och feta syntar.

Därefter fortsätter trion med sin karaktäristiska blandning av jazz, progrock och psykedelia med mera. Hetsiga rytmer, täta keyboardriff och en kontrabas som ofta tar täten och driver på i centrum, men också ibland avskalade ballader med lågmält vispade trummor och Bugge Wesseltofts lyriska pianomelodier och plingande elpiano som även de är precis lika typiska för Rymden.

Bandet har dock lugnat ner sig ganska betydligt jämfört med deras tidiga skivor, och här finns tyvärr inga noise-utbrott längre. Det är fortfarande snygg och mycket egenartad musik, men jag saknar ändå den där riktigt tunga, högljudda sidan som gjorde dem ännu mer speciella.