Ancient Infinity Orchestra

Ozzy Moyseys sextonmannaband Ancient Infinity Orchestra är tillbaka med sitt tredje album på fyra år. Det Leeds-baserade kollektivet gör vad som bara kan beskrivas som ”spiritual jazz” och det är inte svårt att hitta jämförelser med Pharoah Sanders, Art Ensemble of Chicago och äkta paret Coltrane i musiken. Därmed inte sagt att Moysey och hans gäng kopierar. Det sökande och intima soundet är helt deras eget.

Det här är dock en mörkare platta än det man levererat förut. Bandets två tidigare album har varit upplyftande och inspirerande. Det hypnotiska groovet, som vill försätta en i ett trance-liknande tillstånd, kvarstår, men nu är det som att bandmedlemmarna kanaliserar den här planetens bekymmersamma tillstånd i låtkomponerandet.

Plattan flyter stilla fram, likt en flod i blodröd skymning. Det är svåra tider överallt, för alla som inte tillhör de allra mest välbärgade. Jazz har varit många saker genom åren, men inte sällan är det en musikgenre som lämpar sig för kamp och jakt på frihet. Låtarna här har alla melankoliska anslag och hämtar impulser från fjärran länder. De är samtliga episka i sina anslag och drivs framåt av Ozzy Moyseys stadiga basspel. Det är samtidigt hoppingivande musik, ingenstans får man intrycket av att någon har gett upp.

Ett ambitiöst album av ett välkoreograferat kollektiv. En meditativ syn på sakernas tillstånd. Men också ett upprop till kamp för frihet, överallt där det behövs.