Elizabeth Cook

Elizabeth Cook har alltid visat stark känsla för de udda och utslagna, för livets tragik. Det är missbrukare, arbetare som fastnat i ekorrhjulet och trasiga själar, alltid tolkade med respekt och integritet. Det gör henne till en klassisk countryartist. Hennes instrumentala inramning må minna om en ruffigare variant av 1970-talets sydstatsrock, men den är också integrerad i dagens breda countrydefinition. 

På sin nya skiva Great television gräver Elizabeth Cook i amerikansk kvinnohistoria. I Thiokol tripwire återkallar hon katastrofen 1971 i Woodbine där afrikanamerikanska kvinnor arbetade för krigsindustrin. Girls of Atomic City apostroferar kvinnorna som arbetade i Manhattanprojektet men Elizabeth Cook väljer inte den enkla vägen att föra en moralisk diskussion om atombomben. Hon fokuserar i stället på hur arbetet gav dessa kvinnor ekonomiskt oberoende, en paradoxal frihet deras mödrar inte kunnat föreställa sig. 

I Girls of Atomic City visar Elizabeth Cook sin förmåga att blottlägga strukturer genom att vrida perspektivet. Det gäller också hennes tolkning av Rolling Stones 19th nervous breakdown (Rearranged). Vi får höra den unga kvinnans röst. Det ger en uppslitande bild av en sargad själ, av ett liv som aldrig fick blomma, tolkad med insikt, erfarenhet och medkänsla. 

I snart sagt varje sång visar Elizabeth Cook att hon är en berättare i countrymusikens stora, episka tradition. Den rockdoftande inramningen med huggande gitarrer understryker den gestaltade erfarenheten. Ett mjukare anslag finner vi i låtar som tydligare ansluter till countryns expressiva sida, som hyllningen till de nära vännerna, däribland Ashley Monroe i titelspåret. 

Elizabeth Cook omtalas ofta som en alternativ artist, någon som värnar sin integritet genom ett kritiskt förhållande till det kommersiella etablissemanget i Nashville. Med tanke på hennes fyrahundra uppträdanden på Grand Ole Opry rör det sig kanske mindre om motstånd än om samexistens inom ramarna för en bred musikkultur.